Det är som om det onda aldrig någonsin kommer att gå över. Aldrig, aldrig, aldrig.

Säkert 100 gånger om dagen vandrar tankarna iväg, och jag blir lika ledsen nu som då. 

Världen är fan inte rättvis. Inte det minstaste. Och jag blir så arg och ledsen. Trots att det snart har gått 2 år sen min Mormor gick bort känns det som om det var igår. Och jag saknar henne varenda eviga dag. Småsaker som hur hon uttryckte sig, hur hennes lägenhet luktade, hur hennes lägenhet såg ut och hur hennes o'boy smakade.  Hur vi lekte i hennes sommarstuga när vi var barn och hur otroligt cool hon var.  Hur hon hade massa små prydnadssaker i fönstret i köket och hur fotona stod i bokhyllan. Jag saknar allt med min Mormor.

Jag undrar om hon vet hur saknad hon är. Om hon finns där högt uppe bland molnen och tittar ner på oss när vi tänker på henne och saknar henne. Hade gjort mycket för att krama henne igen... Pensionärskrull i håret och katthåriga kläder. Min Mormor var världens bästaste och världens coolaste.  och jag är så ledsen för att hon aldrig fick tillbaka det hon gav oss alla, alla barn och barnbarn. Och jag är ledsen över att hon inte fick träffa sina barnbarnsbarn, Melvin & Gabriel. Och jag är så ledsen att hon blev så sjuk som hon blev. Och jag är så förbannat ledsen för att hon är borta...

Fan.