Detta året, 2009, har inte direkt varit bra. Man skulle kunna säga att det har varit ett helvetes jävla pissår. Visserligen har jag fått en lägenhet, klarat all skola, träffat världens finaste pojkvän och jag har ett jobb. Men året har innehållit en jävla massa skit oxå.

I februari fick jag min lägenhet, då åkte jag även på den värsta influensan i mannaminne. Har nog aldrig någonsin varit så sjuk! Usch! 

I mars åkte jag på skidresa, vilket slutade med många blandade känslor. Hela familjen åkte på vinterkräksjukan men jag förblev frisk. Dock fick jag inbrott i min lägenhet och blev av med min dator och skärm. Dock ledde det till att jag köpte en ny dator, en laptop, som jag hade tänkt länge att skaffa. I slutet av mars ramlade jag av en häst och fick hjärnskakning och skadade mig ordentligt i nacken. Det tog till augusti innan jag var så pass bra att jag inte kände av smärtan hela tiden. Nu är jag "bra", men om jag snedbelastar och eller bär tungt får jag dras med smärta i rätt många dagar.

Första veckan i april hade jag hjärnskakning. April rullade på bra, tills den dagen min syster ringde och berättade att en kompis hade dött. Världen stannade till och jag är inte säker på om den har börjat snurra igen. Jag är fortfarande ledsen över det, även om jag vet att hon förmodligen skulle tycka att jag är jättetöntig och bråka en massa med mig på hennes underbara skånska. I april började jag även med sjukgymnastik, som verkligen inte gjorde mig bättre förren långt senare.

I maj sprang jag vårruset, piercade naveln och spenderade mest tid i skolan eller på jobbet. Dock hade jag tid för att gå på dejt och träffade då Razz. Så maj var en rätt bra månad tror jag, iallafall sett ur ett rosa skimmer som det blir när man är nykär.

I juni var det mest jobb. Jobb, jobb, jobb. Inget midsommarfirande, för jag jobbade. 

I juli var det oxå mest jobb, men jag hann med en del nöjen, som Liseberg och diverse marknader. Träffade ju även Razz väldigt mycket.

I augusti jobbade jag oxå ganska mycket. Fredrik flyttade till köpenhamn och en planerad resa till varmare breddgrader fick ställas in på grund av brist på ledighet. I augusti gick även min Farfar bort. Det gick väldigt fort, och jag tror inte riktigt att jag har fattat det än. Dock tänker jag på honom varje gång jag sitter vid mitt köksbord, eftersom jag fick det av honom. 

I september började skolan igen. Finns väl inte så mycket att säga, mer än att det var riktigt svårt att gå från mer eller mindre heltidsarbete till att vara student. Effektiviteten ville inte infinna sig. Förutom skolan blev det oxå allt tydligare att jag inte är medräknad som vän i med eller mindre alla kretsar.

I oktober var det oxå skola, och vårt stora projekt inleddes. Fredde bodde kvar i Köpenhamn, men det blev allt jobbigare att bara ses på helgen. 

I november var det mycket skola men även mycket fritid. Dock sprang jag på vårdcentralen mer eller mindre varje vecka för alla möjliga besvär och symptom. Även i november blev det riktigt tydligt att jag mer eller mindre inte är välkommen som vän längre. Först förstod jag, men sen blev jag förbannad, och nu är jag mest irriterad.

I decemberhar det varit mycket att göra i skolan, plus att alla mina "vänner" tydligt har tagit avstånd. Dock har jag hittat flera nya vänner och tagit upp mer kontakt med äldre vänner. Även i december har jag sprungit på vårdcentralen flera gånger. Tyvärr är det en sak som kommer följa med in i det nya året...

2010:

Fredde flyttar in hit i januari. Vi ska även redovisa vårt projekt i januari och sen börjar sista terminen på utbildningen. Frammåt sommaren tar jag examen, sen blir det antingen fortsatta studier, jobb eller en långresa. Några saker jag vill göra nästa år är att flytta till en större lägenhet med Fredde, börja träna ordentligt igen och börja leva lite mer i nuet och skita i det gamla. 

Jag önskar alla mina läsare ett Gott Nytt År och jag hoppas innerligt att det nya året innebär mycket positiva upplevelser och allt allt verkligen känns toppen. 

Live long and prosper!

Jag tror jag har varit alldeles för snäll för länge och inte outat idioter som har varit rent ut sagt idioter. Dock är nu deras tid kommen...

Efter att Tobbe och jag gjorde slut blev det lite automatiskt att jag tog lite avstånd från de vännerna som var mina från början men som vi senare kan kalla gemensamma vänner. Enligt min uppfattning är Tobbe en stor jävla idiot och allvarligt talat är det riktigt synd om honom, eftersom han inte alls kan inse vad felet i huvudet är nånstans. Han betedde sig som en tvättäkta psykopat och hota att slå mig, och slå sönder mina saker. Han uttryckte konstant att jag inte gjorde något för honom, trots att jag körde honom land och rike runt och lånade ut stora mängder pengar till honom. Jag ställde upp med tid, engagemang och många känslor för hans skull, det jag fick tillbaka var ett självförtroende som inte längre existerade, en helt skev självbild och en snudd på oförmåga att lita på folk överhuvudtaget. Problemet ligger inte i vilken idiot Tobbe var, utan hur våra "vänner" har behandlat mig efter att jag bevisade för mig själv att jag är värd fan så mycket mer, och gjorde slut. Eftersom jag tog avstånd från mina vänner hörde de typ inte min version av allt som hänt, utan trodde bara på Tobbes "sanning" om att jag har varit otrogen och allt annat. Tydligen är det oxå förbannat svårt att ringa mig och fråga "whats up", eftersom INGEN gjorde det. Inte någon av de jag trodde var mina vänner brydde sig om att fråga. På nyårsafton förra året förklarade jag min version av allting till de som lyssnade. Inte en enda (och jag minns vilka) sa att jag var en idiot och sa att de förstod varför Tobbe hade gjort som han hade gjort. Tvärtom sa ALLA att de tyckte att jag hade gjort helt rätt, och de ville knappast tro på allting Tobbe hade sagt och gjort mot mig. Min fråga är helt enkelt: Varför i helvete ställer ni inte upp på en vän som verkligen hade behövt stöd i det som har hänt? Fortfarande 1 år efteråt finns ni inte där, och inte FAAN ställer ni upp heller.

Jag trodde vänskap (och till viss del släktskap) var lite mer värt. Tydligen hade jag fel. Att inte bestämma själv över vilka man ska umgås med och inte och överlåta det beslutet till en person som tänker med kuken (med andra ord: LITET!!) är inte bara idiotiskt, det är förbannat sårande. Att inte en enda har snackat med att bjuda med mig på varken födelsedagsfester, midsommarafton och nu nyårsafton betyder för mig att ni inte är värda att lägga energi på. Ärligt talat så ser jag fram emot ett nytt år med NYA vänner, för ni kan fan dra åt helvete. Och nej, jag är inte sur för att jag inte har nån fest att vara på på nyårsafton, jag är förbannad för att "vänner" är så jävla felknullade, manipulerade och dumma i huvudet att ni inte kan ställa upp för mig. 

Något som jag tycker är förvånansvärt är att Razz's vänner är mer vänner mot mig än vad mina egna vänner är. Och ärligt talat tänker jag inte ens nedlåta mig till att kalla er vänner längre. Som sagt: nytt år och nya vänner. Ni andra kan dra käpprätt åt helvete. Och jag är inte hatiskt, men det är nästan som att jag skulle njuta om vissa av er dog. Så jävla besviken och förbannad är jag.

Gott nytt år.

Jag har, som bekant, inte skrivit så många inlägg den senaste tiden. Jag har mest slängt upp klipp från youtube. Visserligen ser jag inget fel på det, och jag skriver när jag känner för det, lixom...

Dock har det varit en anledning till att jag inte har skrivit nått.. Och med tanke på hur många läsare MIN blogg har haft börjar jag lite undra över vissa saker. Borde och ska inte överhuvudtaget ta upp det här. 

Dock har jag på senare tid upptäckt att folk inte överhuvudtaget är så som de utger sig för att vara. Vänner som inte finns där. Eller ens bryr sig. Eller är så obotligt egocentriska att det inte är nån idé med nått. Frågan är väl snarast hur man eventuellt ska kunna lösa det och inte bry sig så jävla mycket om vem som är skyldig...

Men huvudgrejen handlar väl egentligen om varför man är vänner från början. Passar det inte, så dra helt enkelt. Jag trodde vänner skulle finnas för varandra i vått och torrt, oavsett vad som händer. Uppenbarligen hade jag fel. Dock anser jag inte att felet är mitt...

och argument som att jag gott kan vara ensam när jag är som jag är, är bara löjligt. Hellre ensam än att spela en roll för att behålla falska vänner.

Just nu är det en aning konstigt.. Eller.. massa konstigt.. HAde feber igår. Rätt mycket feber enligt mig. Och febern steg snabbt. kl 20 hade jag 36,6 och vid 22 hade jag 38... Mådde lite allmänt jättepiss. Det konstiga var att jag inte hade nått annat än feber. Bara ont i ryggen... Precis som om jag hade urinvägsinfektion eller nått. Saken är den att det är omöjligt, eftersom jag var hos gyn igår på morgonen och alla tester var negativa. Alltså var det positivt. Fick dock antibiotika för en misstänkt urinvägsinfektion som tydligen har vandrat vidare och som jag har dragit med länge utan att känna av nått. Är ju förbannat underligt att få symptom efter man börjat antibiotika-kuren av nått man inte kännt av och som testerna visar inte finns... 

Ikväll är det iallafall fest. Ska till Natalia. Kommer nog bli kul. Om jag inte få feber igen eller så... Men jag har sovit en massa inatt, och nu mår jag bra. Mycket underligt alltså... 

Skolan sket vi i idag. Inte lönt att åka dit om man ändå inte gör nått. 

Nu ska jag städa. Razz kommer rätt snart. 

Ibland kommer man till en punkt där man inser saker som man aldrig någonsin trodde att man skulle inse. Ibland kommer man till en punkt där man verkligen känner att det borde vara en punkt och nytt stycke. Visserligen är det svårt ibland att veta när det ska vara punkt, men förr eller senare så måste ju punkten komma. Hur lite man än vill. Något som däremot är en aning lättare är att börja ett nytt stycke efter punkten. Visserligen beror det till stor del på varför man satte punkten där man gjorde och vad det nya stycket ska handla om... Men fortfarande, ett nytt stycke är ett nytt stycke. Och oskrivna blad är någonting jag tycker är helt fantastiskt.

För ungefär för ett år sen satte jag en punkt. Visserligen velade jag både länge och väl med ifall det skulle vara en punkt eller ett komma eller vad det nu skulle vara. Dock ser jag nu såhär i efterhand, att det skulle nog varit ett utropstecken. Och ärligt talat kanske inte ett hade räckt heller. Men punkt blev det till slut, och det må låta hemskt, men det är nog ett av de bästa punkterna jag har satt i mitt liv. 

Stycket efter punkten var väldigt ostrukturerat. En massa hit och dit, med kopplingar i dåtid, framtid samt höger och vänster. Men efter en punkt, som jag inte visste om det skulle vara en punkt eller inte, är det nog inte så konstigt att nästa stycke blev som det blev. Till slut blev resultatet något sånär, och alla styckena efter punkten blev prydligt strukturerade, avhandlade och lagda på hyllan. 

Nu har jag kommit till ännu ett nytt stycke. Dock föregås inte detta stycket av en punkt, utan snarare ett streck, eller en pil. Det ena leder till det andra. Även om jag befarar att det nya stycket kommer bli oroligt och ostrukturerat till en början, hyser jag inga tvivel om att stycket kommer vara rimligt, logiskt och strukturerat i slutändan. Dock hoppas jag inte att jag någonsin ska behöva sätta en punkt till i mitt liv. Jag vill bara ha streck och pilar...

<3

Äntligen. ÄNTLIGEN! Äntligen, äntligen, äntligen är det helg. Och det betyder bara en sak: gör allting jag inte gjorde i veckan. Med andra ord: SOVA!

De senaste 2 dagarna har vi skrivit säkert 10 sidor på vårt jävla projekt. En massa intervjuer är avklarade, samt sammanställning av dessa och att vi har skrivit in allt material i projektrapporten. Det känns verkligen som om vi är på gång. Jag kan knappt bärga mig tills vi börjar med analys och diskussion. Det är ju faktiskt det enda roliga med att skriva uppsatser och sådär.. Sitta och flumma en massa och måla in sig i ett hörn och dra skitnödiga paralleller och långsökta kopplingar. Således och huruvida. ;)

På tal om Buddha (jaaa! jag fick in alla!! Yeey!!) så ska jag nu ta och sova en timme. sen ska jag tvätta och städa och diska. HAr funderingar på att putsa fönsterna med, för de är så skitiga att jag inte ser solen. Dock kan ju det oxå bero på att det är mulet ute, men jag är inte riktigt säker... :P

Imorgon ser jag fram emot att åka in till stan och shoppa lite, ett par nya skor och en tröja. Sen ska jag handla MAAT! Och på eftermiddagen imorron 2-3 timmar ska jag läsa kurslitteratur, dricka te och äta frödinges kladdkaka. Det är nämligen det ultimata näringstipset när man pluggar. Speciellt juridik. Och speciellt civilrätt. Om alla hade följt mitt tips hade kanske fler än 9% klarat den tentan. ;)

Nu: Tanka flashforward

Snart: Sova

Sen: Äta middag hos päronen

Senare: Fredagsmys (aka fylla hemma) ;)

Live long and prosper. 

Det är sällan jag anser mig besegrad och överväger att ge upp. Men nu har jag faktiskt kommit till den punkten. Känns som om jag bankar huvudet mot en betongvägg. Hur jävla mycket jag än försöker, och funderar, och kommer med konkreta lösningar och förslag går allting åt helvete. Är så förbannat jävla trött på skolan just nu. Hade inte försörjning varit ett problem hade jag bara skitit i kursen och bett dom dra åt helvete!

Jag är så jävla trött på att vilka idéer man än kommer på, hur bra de än är.. så går de inte att genomföra eftersom kontaktpersonerna inte alls förstår hur vi tänker eller hur vi ska göra, eller vad vi kan göra och hinner med. Samtidigt har de tänkt ut precis vad som behövs göras etc, vilket hade tagit kanske 2-3 år att göra, om man hade gjort det grundligt. Inte en chans i helvete att man kan fixa det på 10 jävla veckor!!! och inte är det tal om avgränsningar heller, för "då är det inte lönt"... 

Just nu har jag riktigt stor jävla lust att bara ge upp... Nästan så att man skulle skita i det nu och ta de poängen nästa höst istället. Men då kvarstår ju problemet med att jag inte kommer få några pengar nästa höst eftersom poängen denna hösten inte är avklarade, samt så har jag ingenting att göra nu. Och sen är det ju en aning synd att ha gjort allt detta till ingen nytta. Men jag kommer inte lägga 2 halmstrå i kors för att göra nått fancy av detta. Jag har redan bankat huvudet i väggen ett antal gånger på grund av detta jävla projektet. Orkar ärligt talat inte. 

Det får bli som det blir med resten. Men skiter sig riktigt kungligt gör det ju. Och ärligt talat tycker jag både kursupplägget och handledarna har skulden för det. Men som sagt, jag orkar inte bråka om det ens. Det får bli som det blir. Jag tar jullov den 18:e, sen om det är klart då eller inte är en helt annan historia...

Trött, tröttare, Nilla? 

Jag har börjat äta mina järntabletter idag. Och jag hoppas innerligt att de kommer hjälpa snart så jag börjar känna mig lite piggare. Just nu är jag så satans trött. Hade lätt kunnat sova 20-30 timmar utan stopp, om jag bara hade varit någonstans där det är tyst, utan hoppande ungjävlar, lövblåsar, traktorer och annat jävulskap som har väckt mig de senaste mornarna. 

Jag kan knappt hålla mig vaken. Är fruktansvärt förbannad på allt och alla och minsta lilla motgång kommer få mig att bryta ihop totalt. Jag är så trött att jag inte ens orkar förklara hur jag menar när vi sitter i skolan och grejar med projektet, utan jag skriver bara en massa, så får det bli som det blir. 

Jag har inte dammsugit sen Fredde var här sist, och det är 3 veckor sen, även om jag verkligen behöver. Jag orkar helt enkelt inte ta fram dammsugaren och sätta igång. Inte bara för att det är tradigt att dammsuga, utan även för att jag har börjat bli riktigt rädd för mina jävla hjärtklappningar. Det kom en sån riktigt jävlig idag när jag var i skolan. Gick upp för trappan till tredje våningen, och sen gick jag kanske 20 meter och sen var det som att hjärtat la av och lungorna tömdes på luft. Inte så att det varar länge, men det är otäckt som fan. Och den halva sekunden som det varar känns som det är en evighet. Dessutom finns ju känslan kvar flera minuter efteråt... 

Det absolut jobbigaste med alltihopa är att jag verkligen börjar inse att nånting verkligen är fel. Jag känner inte igen mig själv. Jag är trött och orkeslös, börjar gråta för ingenting, har fruktansvärda dalar och toppar med bara några minuters mellanrum, kan inte somna och när jag väl gör det kan jag inte vakna. Och på det är jag så fruktansvärt rädd. Och det värsta är att jag inte har en jävla aning om hur det ska bli bättre igen...