Jag blir så satans trött på dumma fä som den här världen verkar bestå av.

Speciellt idioter som rör sig inom högskolevärlden och inte verkar se annat än sig själva. GAH!!

Jag trodde ärligt talat att byte av grupp skulle leda till någonting bra. Ett utbyte med nån annan och ett annat sätt att jobba. För så som det har varit hittills har inte fungerat. Dock verkar det som om jag än en gång har dragit det korta strået eftersom den idioten jag skulle skriva med ska skriva med en annan som redan har grupp så att det blir en ensam där med. 

Och inte för att jag överhuvudtaget har någonting emot invandrare, men det tar ärligt emot att behöva sätta sig och skriva ett arbete på 15 hp med en person jag aldrig har träffat eller vet vad hon har för intressen, samtidigt som jag anar att det kommer bli problem med själva skrivandet. Ska dock inte säga för mycket då jag inte har en aning om vem det är, igen...

Får fan snacka med läraren imorron. Tänker inte gå med på att bli ihopsatt med nån annan överbliven och få ett "hittepå-ämne". Jag vet vad jag vill skriva om, och det finns plats i den gruppen för mig. Dock vet jag heller inte vilka de är, men det kanske går att ordna...  

Blir bara så satans förbannad på att man inte kan säga rent ut, direkt, om man vill ändra grupper etc. Skitbra att säga det nu, kvällen innan första handledningen, att man ändrar. Och till råga på allt inte säger det till mig direkt utan går till läraren först. Blir helt jävla superstörd på detta!

Att det skulle vara så satans krångligt att byta grupp. Och ja, det behövdes. Är fan så mycket hellre störd på att det inte fungerar nu i början än störd och stressad i 10 veckor av att ingenting fungerar. Och nej, inga personangrepp.

Pessimist som man är så antar jag även att jag kommer hamna i en grupp med nån inkompetent idiot som bara filar naglarna och skriva om nått korkat jävla ämne där jag får dra hela lasset. FY FAN VA STÖRD JAG ÄR!!!!

Ridlektionen gick skit, och ingen mat finns det hemma heller.

Fuck off!

Jag ska inte säga att jag aldrig har mått såhär dåligt och varit såhär sjuk innan. För det har jag minsann.. Det känns faktiskt inte sådär jättehemskt att vara sjuk, men jag är skiträdd för att jag ska få bihåleinflammation. Oddsen för att jag ska få det kanske inte är sådär jättestora, men ändå..

Sen är jag oxå skiträdd för att det är svininfluensan, dock tror jag inte det...

Är även lite orolig för om jag ska hinna bli frisk till helgen. Ska ju till skåne då, men kan ju inte åka om jag är sjuk. Dock tror jag knappast att förskylningen håller i sig så länge. Har ingen feber, men är helt stel i ryggen och nacken (kan ha att göra med att jag bara sitter stilla för att jag inte kan andas annars), näsan är täppt och halsen gör stundtals skitont. Ibland känns det som om jag har ätit sandpapper, men jag kan inte dra mig till minnes att jag har gjort det...

Well well. Dagen har spenderats framför datorn. Som vanligt. Med diverse onlinespel. som vanligt. Att sparka på hundar, döda folk, råna banker, matcha juveler, skörda träd och så frön är bara lite av allt det jag har hunnit med i eftermiddag. Jag är nog faktiskt mer effektiv när jag är sjuk än när jag är frisk.. Eller.. Om sanningen ska fram är jag väl sällan helt frisk.. Iallafall inte i huvudet. ;)

Jag har inte träffat en människa på 2 dar och börjar bli lite väl flummig känner jag. Har tagit 2 ipren, men känner mig inte alls bättre. Lite piggare kanske, men absolut inte så pass pigg att jag skulle kunna gå ut. Hade egentligen behövt åka till Ica och hämta mina kläder från H&M. Men det får nog bli imorgon som tidigast. 

Hade även behövt vara i skolan idag med, med tanke på utveckligsarbetet.. Men jag fick ett mejl av läraren om 2 andra tjejer som var ensamma med ämnen.. Så jag mejlade en av dom, det ämnet som lät vettigast, så jag hoppas få ett svar. Har dock inte en aning om vem personen är, men det klarnar väl... :P

Som sagt. Jag mår piss.. Är hjärtligt glad över att jag bor i en hyresrätt där varmvatten ingår i hyran. Att ta en varm dusch när man är såhär förskyld är guld värt. Dock hade ett badkar varit snäppet bättre. Får kanske kila bort till Anneli och låna hennes. ;) 

Annars är väl egentligen det mest som vanligt. Ser ut som fan i lägenheten, har suttit inne hela dagen med persiennerna nerdragna, disk över hela köket och jag behöver nog duscha. Sen saknar jag Razz oxå.. Fast jag hade fan inte velat ha honom här nu. Inte så snorig och äcklig som jag är. Uuh!! Det bästa med distansförhållande är fan distansen. Man behöver bara vara fin och snäll på helgerna. -love-

Live long and prosper!

Idag fyller min älskling år. Är faktiskt riktigt tråkigt att vi inte kan träffas, men det får gå iallafall. 

Nått som jag har funderat över de senaste dagarna är faktiskt hur otroligt hela vår historia ändå är. Det började nån gång för länge sen på en dejtingsida på nätet, han mejlade mig men jag svarade inte. Dock halkade jag in på hans sida den 24:e april i år och sen dess har vi typ snackat över msn och telefon mer eller mindre varje dag. Det är helt otroligt att vi två passar så bra ihop fastän det känns som att mötet är styrt av slumpen.

Oavsett vad så betyder Razz väldigt mycket för mig. Dock känns det ibland som om jag inte visar det tillräckligt, speciellt när jag är allmänt sur, trött och stressad. 

Razz är iallafall min underbara. Hans vackra blåa ögon var det jag fastande för från början. Jag kan ärligt talat sitta och titta in i dom timme efter timme. Och vackrast blir dom i solens sken. Som igår när jag lämnade av honom på Knutpunkten i Helsingborg. Solen sken in genom glasväggarna och lyste rakt i hans ansikte och gjorde verkligen hans ögon helt underbara. Knallblåa. Att det sen är precis när han ska gå på båten och han tittar rakt i mina ögon och säger att han älskar mig gör inte saken bättre. Om jag bara hade kunnat hade jag fan följt med. 

Det är egentligen rätt svårt att beskriva hur jag känner med Razz. Det känns inte som om orden räcker till. Vad jag än drar till med så är det för lite. Men samtidigt så vet jag att han förstår vad jag menar och det är ju ändå det som är huvudsaken. Och jag vet oxå att alla de känslor jag har för honom, har han för mig. Även om vi kan ha svårt att uttrycka oss, missförstå varandra och vara allmänt dumma i huvudet så vet vi. 

Och om jag ska säga några saker som jag verkligen älskar med Razz, förutom hans ögon då (som jag redan har tjatat om) så blir det nog hans sätt att se på mig och ta på mig. Det får mig att känna mig hur bra som helst, oavsett hur ledsen, arg eller stressad jag är. Att han bara håller om mig och låter mig sniffa lite på honom betyder så oerhört mycket...

Sen älskar jag hans humor och sätt att vara. Visst kan han totalt reta gallfeber på mig med sina family guy-skämt och star wars fakta och annat trams. Men den delen älskar jag ju med. Han är en nörd, men han är min nörd.

Så jag kan bara hoppas att han får den bästa födelsedagen någonsin. Trots att han är i "fängelset" i grannlandet. Hade han varit här hade han fått pannkakor eller mcd-frukost på sängen. Sen hade han fått sitta och spela eller göra vad han vill resten av dagen. Men det tar vi nästa gång. ;)

Grattis än en gång Hun. Vet att du läser. Och för din skull ska jag inte avsluta med ett Star Trek-citat.

Love you!

Jag hr kommit fram till att det på ett sätt hade varit bättre med ett 7-16 jobb än att vara student och timanställd. En vanlig dag, utan jobb och skola så gör jag fan ingenting. Att sitta och läsa och koncentrera sig i 8 timmar är inte riktigt att tänka på. Dock hade det säkert blivit mer gjort om man satt i skolan eller på bibblan och läste. Fast.. att cykla iväg i detta vädret känns sådär kul... 

Har börjat få lite panik inför utvecklingsarbetet vi ska skriva denna terminen. Just idag känns det bara crap och bajs. Ingenting verkar intressant längre. Har varit diskussioner om att oavsett ämne så blir man ju väldigt intresserad när man håller på med det, och ja, det är ju sant.. Men samtidigt måste man ju börja tänka på livet efter skolan och jag jag vet inte.. Kanske vara lite självisk och välja nått som man tycker verkar vara en total utmaning. 

På nått sätt känns det som om jag saknar utmaningar för tillfället... Och det blir faktiskt tråkigt i längden... Men, måndagar är jobbiga. tillbaka till verkligheten efter underbara helger med älsklingen. Blir lätt stressad och uttråkad och allmänt sur då. Och pms gör det inte lättare. 

Men allt det där med att hitta ämne som alla i gruppen tycker är intressant och vill skriva om är fruktansvärt svårt. Och det känns nästan som om det blir svårare och svårare... Visserligen brukar ju allting lösa sig till det bästa, men ändå. Onödig stress egentligen att behöva fundera på det en massa samtidigt som man har en massa annat att göra och lösa. Sen känns det på nått sätt jobbigt att jag kanske inte får skriva om nått jätteintressant om jag inte hittar nån att skriva med. Och det är pissigt. Riktigt pissigt. Än värre är det nog iofs att skriva ett arbete med en grupp eller en person som man inte alls går ihop med. Som tur är har jag hittills inte behövt göra det på högskolan iallafall...

Ja.. skolan är en stor issue idag. Jobbet är en lite mindre issue. Funderar dock på att man kanske skulle vidga sina vyer lite, men det är ju skitsvårt att få ett annat jobb. Slog mig idag när jag var hos anneli att i juni står jag helt utan inkomst och sysselsättning om jag inte fortsätter plugga, får ett jobb eller får ett sommarjobb.. Och det suger hästballe. Som tur är har jag ju en del sparpengar, så skulle allt skita sig så klarar jag mig i nårra månader ändå. Men hur kul är det att ta av alla sparpengar som jag egentligen vill använda till resa, hus eller nån annan investering. 

Överlag är framtiden en jättestor issue för mig just nu. Jag har inte en aning om hur mitt liv ser ut om 3 månader. Fram till jul vet jag ju att jag kommer bo här, plugga och förhoppningsvis jobba lite iallafall. Men efter nyår har jag inte en aning. Jag kommer fortfarande bo här förmodligen, och plugga.. men med mycket annat känns det väldigt osäkert just nu. Och fram efter sommaren ska vi inte tala om. Vart i världen befinner jag mig då? Hur ska jag försörja mig? Min absoluta worst fear är att jag sitter arbetslös, utan inkomst, singel och inte nån förmåga att göra nått av mitt liv, efter nästa termin. 

Dock hoppas jag verkligen inte att risken att jag ska bli singel igen är särskilt stor. Det vore fan orättvist.

jaa.. jag tror egentligen att jag hade kunnat tjata om olika scenarion och worst case och hur jag ska göra om det och det händer. Men jag får väl egentligen bara släppa kontrollen lite och se vart det leder. 

För ett år sen trodde jag knappast att jag skulle ha egen lägenhet, världens bästa pojkvän, ett jobb där jag kan jobba hur mkt/lite jag vill samt att jag skulle ha så underbara vänner som jag har just nu. Inte så att jag satt hemma hos mamma och trodde allt skulle gå åt helvete, men jag vågade inte riktigt släppa taget om det jag hade. Och såhär i efterhand kan jag ju faktiskt tala om att jag inte ångrar mig ett dugg. Ångrar snarare att jag inte gjorde nått åt situationen tidigare, men så är det väl alltid...

Överlag kan man nog sammanfatta det med att jag trivs sjukt bra med mitt liv som det är nu, om man bortser från en detalj... Min älskling bor i ett annat land, och vi kan som mest träffas på helgerna och kan knappt prata i telefon eftersom det är för dyrt. Det är sjukt jobbigt de dagar man inte är på topp och vill ha lite peppning, eller de dagarna man bara är sådär lite extra kär och bara vill vakna brevid honom och titta in i hans vackra blåa ögon. 

Dock vet jag egentligen inte om ett annat format av förhållande hade funkat just nu. Även om jag lider av avståndet och hatar det, så tycker jag att det är väldigt skönt och har nånting att längta till. För att längta efter nått eller någon, det är nog jävligt viktigt.

Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär pass jobbigt att ha ett distansförhållande. Det är riktigt långt att åka och saken blir värre av att det är i ett annat land, för det är så sjukt dyrt att ringa.

Ibland vill jag typ bara ge upp och känna mig besegrad och skita i allting och bara gräva ner mig. Är så satans jobbigt att sakna någon och längta efter att det ska bli helg så man kan träffas. Är så satans jobbigt att inte kunna dela precis allting med någon precis när som helst eller bara kunna ringa och säga hur mkt man saknar honom. 

Och det absolut värsta är att tiden går så satans fort när vi väl träffas, och att tiden emellan går så satans långsamt. 

Jag vet ju vad jag vill, men det känns som om det är ljusår dit. Och jag vet att jag inte ska klaga och hålla på, för då blir inte saken bättre för honom. Han saknar säkert mig precis lika mkt. Men jag kan inte låta bli. 

Jag saknar honom så otroligt mycket på veckorna, och snacken i telefon och på msn betyder så jävla mycket för mig. Men ingenting går upp mot att träffa honom. Tyvärr verkar jag bli überbitch när vi träffas, men jag tror nog att det beror på att jag vet hur jobbigt det blir i veckan efter vi har träffats. Värst är det på tisdagar, då är jag inte människa på hela dagen...

Och nu ska vi inte ses igen förrens nästa fredag. En vecka till alltså. Då ska vi käka middag och gå på bio. Ska bli riktigt mysigt. Sen får vi väl se vad mer vi gör. Ärligt talat så bryr jag mig inte så mkt, så länge vi umgås när vi väl är tillsammans. 

Men det kändes verkligen i hjärtat idag när vi var och hälsade på honom i danmark. Titta in i hans underbart vackra ögon, sniffa i mig hans underbara doft och inse att jag måste åka snart igen. Hem helt ensam, medan han sitter där och bara hatar allt. Det är inte rättvist.

Så mkt kärlek, men ingen att ödsla den på.. Lite så känns det ibland.

Jag har egentligen ingenting att tillägga... Tur att jag är hos Razz denna helgen, annars vette fan hur jag hade klarat det...

Min farfar har gått bort idag. Har nog inte riktigt fattat det än.. men helt sjukt ofattbart är det. 

Fattar inte, och vill nog inte riktigt förstå heller. kan bara säga som jag sa till mamma: "Tur att det gick så fort, så han inte behövde vara sjuk."

Å andra sidan kanske det hade vart skönt med ett ordentligt farväl...

well.. som sagt.. nothing to add..  Tycker bara att världen för tillfället är sjukt orättvis. Mormor, tRisse och Farfar inom loppet av 2 år. Var finns nån högre makt när man behöver det??

Fuck this shit!

jag fick precis en uppenbarelse.. eller tankeställare eller hur man nu ska säga...

När jag gick på gymnasiet och sådär var jag ofta hemma från skolan för att typ sitta och glo, umgås med vänner, surfa, och typ sova... Jag insåg precis att jag lever mitt drömliv. (om än lite för lite tillgångar..)

Jag kan sova hur jag vill, äta vad jag vill, surfa på vilka sidor som helst, spela vilken musik jag vill, kolla på tv när som, dansa fult, inte diska på en vecka, och bara spontant ta hit vem fan jag vill vilken tid på dygnet som helst. Jaghar INGA måsten. Jag gör bara det JAG vill, hela tiden!

Tänk om jag hade vetat om detta när jag gick på gymnasiet...  Då kanske jag hade varit lite mer närvarande och pluggat lite mer... Fan vilken slacker man är... Och ärligt talat skäms man lite när man säger att man längtar tillbaka till skolan. uuh! 

Men fy faaan va skönt det är att vara vuxen!! -rubbing it in-

Nu ska jag äta morot, läsa nerd-skit på warpdrive, lyssna på Doktor Kosmos och snart åka iväg till Maxi och hämta mina filmer. Sen ska jag hem till mamma och äta mat. :D

Yeeeey!!

okej att jag har ont. Inte så att jag inte varit smärtfri en dag sen i mars. Men att det helt plötsligt ska bli såhär illa är fan inte rättvist.

Jag har så satans jävla fittont att jag knappt kan lyfta armarna över huvudet eller vrida på huvudet åt nått håll. Bara en sån sak att ställa in tallrikar i skåpen känns som om nån bokstavligt talat sticker en kniv i ryggen på mig. 

Jag vill inte ta en massa smärtstillande, och även om jag gjorde det så har jag inget hemma som hjälper. Ipren och panodil kan man lika gärna skratta åt. Gör fan mer nytta i toaletten än i mig.  

Ärligt talat kan man undra va fan jag har gjort för ont för att förtjäna detta.  Jag orkar inte en dag till med att ha såhär ont. Och jag orkar inte göra en massa övningar för att få det att sluta göra ont. och inte fan kan jag gråta över det heller, för jag kan inte ta djupa andetag på grund av ryggen. Ser fan ingen lösning alls längre. Jag trodde verkligen att allting höll på att ordna sig och bli bra... Men uppenbarligen inte. Fan va lurad man kan bli ibland.

Hatar att vara bitter och ledsen.. Men va fan finns kvar när det inte gå att skratta för att det känns som ryggen ska falla sönder och huvudet trilla av? Nä.. Amputera hela mig och skjut mig. Orkar inget annat.