Ibland går tiden så fort att man inte hinner reagera innan dagen har gått. Men vissa dagar släpar sig tiden fram och en timme känns som en hel eftermiddag. Jag antog att jag skulle ha massor att göra idag, vilket jag oxå har... Tänkte gå upp tidigt, men va fan, är man ledig så är man. Steg upp vid 10, hoppade in i duschen, käkade frukost och åkte och handlade. Sen slängde jag i mig lite lunch och stack till stranden.

Sjukt skönt att ligga och bara lyssna på hur andra pratar och badar. Eller snarare, sjukt skönt att inte behöva bry sig ett jota och bara störa sig som fan på föräldrar som hellre snackar i mobil än passar sina småbarn från att drunkna. men jag låg bara knappt 1,5 timme. När alla korsorden jag hade med mig var lösta och det var för jobbigt för ryggen och nacken att ligga på den stenhårda sanden på östra så drog jag mig. Och nu är jag hemma.  

Har en del att göra idag, diska och tvätta bland annat. Men jag vill inte. Vette fasen vad det är som är fel, men jag orkar inte. Har ont i ryggen och nacken, men jag vette fan varför eller vart det kommer ifrån. Ingen motivation alls. Är bara så satans uttråkad och längtar så sjukt mycket till imorgon. Samtidigt vill jag inte att helgen ska komma för då måste jag jobba istället för att mysa med han den där underbara.

Hur jävla typiskt är det inte att kära ner sig så totalt i en människa som ska bo i ett annat land (FFS!) fram till jul och förmodligen längre än så?! 

Jag är trött på att sakna folk. Jag är trött på att vara ensam. Jag är trött på att inte ha nån motivation till nått. Jag är trött på att ha ont i min jävla rygg. Jag är trött på att jag vill göra en så satans massa saker hela tiden men ALDRIG har möjligheten när det väl kommer till kritan. Jag är trött på att tiden går så jävla sakta. Jag är trött på att alltid ställa upp men inte få nått tillbaka. Jag är trött på att mitt hår ser ut som fan. Jag är trött på att alla mina kläder är fula. Jag är trött på att jag inte har några pengar och jag är så satans trött på att ALDRIG må bra.

Fuck this shit.

Jag hatar sommaren, fint väder och allt annat.

Jag hatar att sitta inne, helt ensam och inte ha en käft att snacka med. Ingen som frågar om man vill hitta på nått, eller ens säger hej på msn.

Jag vill knappt dra upp persinnerna, för det är för plågsamt att se solen skina på löven och alla människor som går förbi utanför i ett syfte att gå någonstans.

Själv sitter jag inne i en sunkig lägenhet och vill ingenting annat än att ta en promenad i parken, på stranden eller bara sitta på uteplatsen och snacka skit med en kompis. 

Det känns som om jag blir straffad för nånting jag inte har gjort. Som att jag är dömd till att alltid sitta ensam på helgerna och framför allt på kvällarna. Jag har ingen att ringa till eller att prata med. Alla är upptagna på sitt håll och tycker säkert att jag är både kvävande och krävande om jag ska ringa stup i kvarten. 

Jag fattar inte hur det blev såhär. Har ingen aning. Men ärligt talat funderar jag på att skita i alltihopa snart. orkar inte mer.

Att sitta ensam, varje kväll, framför datorn/tv:n och bara fördriva tiden. Att försöka hitta på diverse aktiviteter bara för att få tiden att gå. Så ska det fan inte vara när man är 21. 

Ochkom inte och säg att jag inte försöker. Dock tappar man lusten efter att man har fått nej av alla man känner de 5-6 senaste gångerna man frågar. Då sitter jag fan hellre själv och är ledsen i min ensamhet än att behöva förnedra mig genom att fråga men ändå få ett nej tillbaka.

KAnske jag är patetisk och desperat. Men jag känner mig helt jävla bortglömd. Och på grund av att jag känner mig så ensam så klamrar jag mig fast vid de få vänner som fortfarande bryr sig vilket gör att de drar sig undan. Jag vill inte vara påfrestande, jag vill bara ha nån att prata med...

Ser ingen lösning. Ingen alls. Dra ner persiennerna och isolera mig ännu mer. Orkar inte att bli sviken mer, med vänner som aldrig hör av sig eller bara låtsas bry sig...

Det är faktiskt rätt sjukt vilka insikter man kan komma till när man står och diskar. Genom att gnugga med den där jävla svampen och sen skölja av skummet kan man nog fan lösa alla världsproblem. Snacka om meditation!

Har kommit fram till att jag inte litar på folk. Alls. Överhuvudtaget. Någonsin! Verkligen aldrig. eller.. snarare.. Jag litar inte på killar/män/gossar/whatever you call it. Vilket egentligen är jävligt synd. Men å andra sidan är det aldrig någon från det manliga könet som har gjort någonting så att jag kan lita på dom. Inte någonsin, överhuvudtaget! Svin allihopa. (inte första kärleken kanske, men hur bra slutade egentligen det? nä, just det!)

Har kommit i en sorts kris tror jag. De flesta jag känner har en partner sen lång tid tillbaka. Båda mina syrror hittade sina respektive innan 20 års ålder. Själv bor jag ensam, lever på studielån och har typ 2-3 kompisar som hör av sig någorlunda ofta. Tror att jag har gett upp hopp om att få en bra man att gifta mig med. Verkar lixom inte finnas...

"För lång eller kort eller smal eller tjock..." (V. Maggio)

Nä. har seriösa funderingar på att köpa mig en vovve. Eller helt enkelt skita i alltihopa. Älskar att plugga, men samtidigt är jag så jävla trött på det. Hade varit hur härligt som helst och bara skita i allt och dra utomlands i typ ett år. Ragga på snygga italienare (finns sånna?)... 

Nä.. disken kallar igen. I fucking hate it. 

Och det värsta mitt i all jävla skit, vet ni vad det är? 

Jag har valt det själv.

Vilket jääävla miffo man är.

Fuck!

To whom it may concern:

In any other world
You could tell the difference
And let it all unfurl
Into broken remnants
Smile like you mean it
And let yourself let go

Cause it’s all in the hands of a bitter, bitter man
Say goodbye
To the world you thought you lived in
Take a bow
Play the part of a lonely, lonely heart
Say goodbye
To the world you thought you lived in
To the world you thought you lived in

I tried to live alone
But lonely is so lonely you know
So human as I am, I had to give up my defences
So I smiled and tried to mean it
To let myself let go

Cause it’s all in the hands of a bitter, bitter man
Say goodbye
To the world you thought you lived in
Take a bow
Play the part of a lonely, lonely heart
Say goodbye
To the world you thought you lived in
To the world you thought you lived in

Cause it’s all in the hands of a bitter, bitter man
Say goodbye
To the world you thought you lived in
Take a bow
Play the part of a lonely, lonely heart
Say goodbye
To the world you thought you lived in
To the world you thought you lived in

Say goodbye
To the world you thought you lived in
Say goodbye
To the world you thought you lived in
Say goodbye

In any other world
You could tell the difference

OJ!

Ibland hänger det på håret.. Det berömda f*tt-håret. Godkänt på tentan fick jag, men inte med en endaste marginal.  Jävligt skönt dock att jag inte behöver skriva om den.

Var i skolan och skrev klart ett grupparbete oxå. så nu har jag bara den där jääävla hemtentan kvar att göra, och sen är skolan mer eller mindre slut för denna terminen. Saknar sociologin som fan, så jag kommer inte direkt sörja... 

well.. Idag borde jag då som sagt skriva hemtentan för att kunna skicka in den innan helgen. Dock tror jag inte att det tar så lång tid, men tidsoptimist som man är så tar det väl 2 dar att få klart den. Bara man kommer in i ett flow så brukar det dock lösa sig. 

Sen måste jag diska och lite sådär oxå. Sjukt jobbigt att komma hem efter en hel dag på jobbet och ställa sig och diska det första man gör. Usch! 

meeen.. jag börjar nog med att läsa tidningen. :P

Hejs!

Ibland har saker en förmåga att lösa sig kalasbra, utan större ansträngningar. Idag verka det ha blivit en sån dag. Men det var då faan på tiden, kan jag ju säga!

Det mesta rullar lixom på. och jag har kommit på hur otroligt skönt det är att vara helt självständig och bara kunna skita i hela världen. Äta lunch kl 4, plugga kl 1 på natten, sitta på msn dygnet runt, bjuda hem kompisar oavsett veckodag, kunna vara bortbjuden hos andra oavsett veckodag, dricka cola till frukost, spela hög musik och sjunga falskt till, spela singstar utan inslag av alkohol, vika tvätt mitt inatten, sova när man vill, gå upp när man vill, inte behöva prata med nån när man är som mest förbannad på mänskligheten. Nått som hör till saken är ju faktiskt att jag har gjort allt detta den senaste veckan. Säger nog rätt mycket om min livsstil som student.. ;)

Sist men absolut inte minst ska jag även tala om att jag fick GODKÄNT på tentan! :D:D:D:D
Det ska fanimej firas! Hur vet jag inte.. Förlag?

Kanske släcka ner lyset, tända några stearinljus, strö rosenblad över hela sängen, tända rökelse, hälla upp ett stort glas vin.... (you know where this is going!) 

Over and out!

Jag blir så jävla less på skitsnack, idioter och sist men inte minst folk som är helt jävla dumma i huvudet. 

Jag är så satans förbannad på att ingen fattar nånting, utan att alla bara köper en sanning.

Jag lägger ner nu. Jag får ha hur jävla mkt ångest jag vill över detta. Orkar inte bry mig! Han och alla andra kan dra åt helvete! Oavsett vad är det jag som går segrande ur detta, eftersom jag inte vill bli utnyttjad, psykiskt misshandlad eller nertryckt mer. 

Dra åt helvete!!

Förresten flyger fjärilar i magen. Dom är rosa. Men ni kan dra åt helvete i allafall! Kan fan inte skada!

Fuck off!

Det är vid sådanahär tidpunkter som man ångrar att man inte sa vad man tyckte om personen. Det är nu som man skäms för man tog allting förgivet. Det är nu man gråter för att man har förlorat en person som betydde mycket för en. Det är nu man helt tappar tilltron till rättvisan i livet.

Man kan nog säga att hon var en förebild, iallafall när man tänker tillbaka på det. Galen, vild, alltid glad, rolig, tempramentsfull och helt crazy. Men nu finns hon inte mer. Det är helt sjukt. Det går inte att beskriva... 

Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen av att en person jag inte har träffat de senaste åren (ca 5-6) försvann. Men det blev jag...

Fruktansvärt ledsen....

Känns chockartat och en stor del hopplöst. Ilska över att hon som ändå var "mitt i livet" försvann... Ilska över hur nått sånthär kunde hända.. Och sorg över vad världen och vi som är efterlämnade kommer sakna henne. 

Färgglad och sprallig är 2 ord som nog sätter pricken över i:et.. Iallafall i mina ögon. Är ledsen över att hon aldrig fick veta att hon var jävligt cool, och förmodligen min idol när jag var sådär 10-11 år... Tyvärr inte mycket att göra mer än att minnas allt det fina. Men det är oxå det som gör mig så ledsen. 

Levnadsglada och spralliga människor ska inte dö. Så är det bara..

Men jag hoppas hon får det bra i himlen.. För det är där hon passar. I himlen och dricka shrewdrivers och snacka skånska. Det är min bild iallafall.

Hoppas alla änglarna tar väl hand om henne... 

Finns så mkt att säga, men för mycket tårar som skymmer sikten. Jag orkar inte mer för tillfället.. kanske senare när det har sjunkit in... 

Hej!