Jag är en sån jääävla fuck up!

Inga mer kommentarer behövs. 

Det här är seriöst helt jävla sinnessjukt. Tänka först, göra sen är inte min grej.

Fy fan va jag skäms.

Förlåt.

alltid när jag står inför en utmaning, om det så är en jobbig vecka med jobb och skola eller uppkörningen till körkortet är mitt motto att alla andra klarar ju det, så varför skulle inte jag?

Dock funderar jag på om folk verkligen klarar av det.. För jag gör det inte. Inte längre iallafall.

Jag känner mig inte mänsklig längre, om man ska dra det så långt. En människa är för mig en varelse som har många känslor och ger utlopp för dessa dagligen. Men den benämningen är jag nån sorts avart.. Jag minns inte när jag var riktigt glad senast, eller var riktigt arg. Jag minns bara när jag var riktigt ledsen och rädd senast. 

Jag har under årens lopp (låter som om jag är asgammal nu ju) utvecklat en slags överlevnadsstrategi som går ut på att bryta ihop och gå vidare. Jag ger mig ingen tid till att bearbeta sorger och händelser, utan jag bara kör på. Det logiska är att detta förr eller senare slår tillbaka på mig, vilket det oxå gör med jämna mellanrum. 

Jag påstår inte att mitt liv är värre än nån annans eller att det egentligen är jävligt på nått sätt... Men olika människor har olika saker att bearbeta händelser. 

Under de senaste 2 åren har mitt liv gått från att vara jävligt schysst till ett rent helvete och tillbaka igen ett antal gånger. Just nu är jag riktigt vilse, och jag har börjat tvivla på varje liten beståndsdel. Vem är jag, Vad vill jag, varför vill jag det är frågor som jag inte alls vet hur jag ska besvara. Visst, jag är Nilla, jag vill bygga ihop ett underbart familjeliv sammansvetsat med en bra karriär. Varför: Jo, det är ett mått på success.. Med andras ögon. Och det är där lite av mina största problem ligger. Jag lever inte som jag tycker är bäst, utan hur andra vill att jag ska leva. Men jag har fått nog. Jag vill vara min egen Nilla. Jag saknar den riktiga Nilla. Den Nilla som var spontan, orädd och hade jävligt roligt under långa stunder. Den Nilla som hade massor med vänner och som var helt underbar. Tyvärr är det långt dit, och jag skäms när jag ser vad Nilla har utvecklats till..

Existensiell kris, kanske.. Mycket möjligt.. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå fått nog av detta. Jag vill ligga i min säng resten av veckan, med Kent på högsta volym och bara vara ifred. Ordna det och du är min hjälte.

Dagens låt är sponsrad av: Melissa Horn - Sen en tid tillbaka   

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort

jobba, plugga, jobba, plugga. Ingen rast och ingen ro och där emellan ska man åka tåg.

Denna veckan har varit sjukt körig. I måndags var det 100 saker som skulle göras med inte mycket hanns med.. i tisdags jobbade jag först och sen var det skola. samma sak igår. Har knappt hunnit gå på toa, så mkt har det varit. 

Idag var jag i helsingborg och gjorde skolarbete. Vi var och intervjuade nårra personer, men det var ju inte det lättaste...  Eftersom jag är så hipphipp-skadad som jag är så skrattar jag bara när jag hör en man prata så pass bred skånska man gör i helsingborg, vilket idag ledde till att jag fick koncentrera mig så mkt på att inte börja asgarva och gick därför miste om en massa viktig information. Dock har jag nog inte direkt gjort ett bra intryck heller, då jag inte kunde öppna käften för att jag var rädd att säga nått på just skånska. Har otroligt lätt för att ta över dialekter.. och det hade varit riktigt pinsamt... 

 Men nu är jag äntligen hemma i min stökiga, kalla lägenhet. Skönt att chilla lite... Hela helgen är ledig, så förhoppningsvis har jag lite tid att komma ikapp med kurslitteraturen, eller iallafall sova... Är så trött att jag knappt vet vad jag heter... synd om mig minsann!!

Dock är det vår ute och då ska man ju vara nykär och gå och hålla handen och vara allmänt mysig. Dock känner jag lite för att revoltera mot det i vår genom att bara klä mig i svart och vara ute när det är mörkt. Om inte jag är kär och lycklig ska det banne mig synas oxå! Däremot har jag ingenting mot en förändring.. Blev så avundsjuk idag på henne vi var hemma hos... De hade så fint i deras lägenhet, så det kändes lite som att jag oxå vill bo ihop med min älskling... Men jag vet inte, jag....

Dags att äta lite.. hejs

Det sägs att en olycka sällan kommer ensam, vilket nog oxå tyvärr är sant. Sälen-resan var trevlig mestadels, men man blir sjukt trött i huvudet av att ständigt höra folk prata och barn som skriker. Sen blir man ju fysiskt trött av att åka skidor oxå, vilket inte gör att man blir på bättre humör direkt. Åkte iallafall skidor, blades och bräda. Var bara sjukt jobbigt med brädan, så det blev bara 2 åk.

Jag och Tobbe var på massa äventyr i skogen oxå. det var fruktansvärt roligt. Ibland är det synd att man inte hade en bättre sinnesnärvaro för hade jag filmat Tobbes snyggaste vurpa hade jag fått en miljon besökare på tuben. SJUKT KUL!

Well well.. Inget gott som inte har nått ont med sig.. eller hur var det..?
I onsdags blev gabriel akut kräksjuk, men eftersom han bara är 7 månader var det lixom inget konstigt.. Sen började Allan spy på natten.. Och resten av familjen blev sjuka i fredags. Pappa, Mamma och Tobbe låg och spydde större delen av natten. Jag blev som tur var inte sjuk!

Dock var sova ingenting att tänka på eftersom att polisen ringde mig kl 0200 natten till lördag. Jag hade haft inbrott och de ville typ informera om det och att de skulle göra en anmälan om brott. Inte direkt den trevligaste nyheten... Fick reda på att de hade tagit datorn och skärmen. Blev/är rätt knäckt över det eftersom ALLA mina bilder nu är borta. :( Sen själva grejjen att folk har varit här inne utan min tillåtelse är skitjobbig.. Framförallt känns det lite skämigt att man har haft inbrott... Dock kan jag ju tycka att de som gjorde det är helt störda. Vem lägger ens energi på att bryta sig in genom 2 låsta dörrar och ta en 2,5 år gammal stationär dator?! De har ryckt ut alla sladdar och bla bla... nödvändigt lixom... Idioter! Säkert turkar! (förlåt, fördom)

Men men.. Jag har iallafall köpt mig en ny dator nu och behöver inte tänka på vart jag ska göra av med den gamla. Har löst lite problem... dock känns det så jävla krångligt att ringa polis, hfab och folksam och hålla på och grejja..får inte direkt mkt tillbaka från försäkringen heller... Jag har snälla föräldrar, och det är ju tur det när sånt här händer. Ska dock kräva ett ordentligt lås och sånt på alla dörrar här.. Annars går det fan inte bo här. Usch!

jaa.. det var väl allt.. tror jag... är fortfarande chockad över att jag inte smittades av kräksjukan. Är ju helt otroligt!!

Vi hörs, hoppas jag. :D

Om det har ungått någon kan jag ju än en gång tala om att jag är sjuk. Har dock ingen feber längre, så jag är ju klart på bättringsvägen. Däremot har det gått över i nån sorts über-förskylning. Hostar, nyser och snorar så in i helvete. Har dessutom sjukt ont i halsen. Förskylningen har även satt sig på stämmbanden, så jag kan knappt prata och gr jag det ändå så får jag ont som fan i halsen.

När man mår såhär sjukt dåligt som jag har gjort de senaste dagarna blir man faktiskt väldigt glad av uppmuntrande kommentarer och massa "krya på dig". Vet inte riktigt hur andra fungerar, men jag tycker det är viktigt att människorna runt omkring mig mår bra, eller iallafall kan ha möjligheten att prata om det är något som är galet. Tyvärr verkar några av mina vänner inte vara av samma åsikt... Vilket jag tycker är riktigt tråkigt, med tanke på hur otroligt glad man blir av att nån verkar bry sig när man mår som sämst. Skärpning på er!

Slutet av veckan består av att bli frisk, packa saker till sälen och plugga en massa eftersom jag har missat en del på grund av sjukdom. Men på söndag blir det åka av! :D

Cya!

Vissa saker är svåra att förstå. Och många saker är svåra att släppa.

Att hoppas och kämpa men att gång på gång bli såhär besviken tar på krafterna. Ärligt talat så vet jag inte längre...

På ytan ser allting bra ut, och ja... Jag kanske bara är ett spel för gallerierna. Å andra sidan har jag nog alltid varit det.

Jag mår fruktansvärt dåligt just nu. Det känns inte som om någon ställer upp på mig, och framförallt inte dom som jag verkligen trodde skulle ställa upp. 

Jag har lovat mig själv flera gånger att aldrig, aldrig någonsin, gråta mig själv till sömns på grund av saker som detta. Men nu går det nog fan snart inte längre.

Jag kämpar och kämpar. Jag vet precis vad jag vill ha. Tyvärr känns det som om allting är förjäves. Gång på gång säger jag till mig själv att det bara är ett litet tag till, om jag bara orkar ett tag till så ska allting bli bättre, om jag bara orkar ett litet tag till så kan jag ge upp utan att känna mig helt hopplös. Men hur hopplös ska man behöva känna sig medans man håller på att kämpa?

Jag trodde i min enfald att jag mådde dåligt på grund av att jag kände mig isolerad här, utan kontakt med mina vänner över internet. Tyvärr har jag nog insett att så inte är fallet...

Jag mår dåligt över allting som hänt den senaste tiden som jag aldrig har gett mig tid till att bearbeta. Och som sagt.. de jag trodde skulle hjälpa mig, och kunde hjälpa mig anser inte att jag är viktig nog att ställa upp på.

Förr hade jag vänner som verkligen ställde upp. Vart tog ni vägen..? 

Jag fick godkänt på socialrättstentan. Fick kanske inte så mkt mer, men det var iallafall godkänt. Dock är det ingen rast och ingen ro i studentvärlden. Nya kurser har redan börjat och idag fick jag hem alla böckerna. Stora, tjocka, tunga böcker med liten text och utan bilder. Jag vill inte!

Hade ett serious talk med Anneli idag. Hon fick mig att fatta att jag minsann inte behöver stressa upp mig så jävligt över flytten. Det spelar egentligen ingen roll om jag kommer iordning nu eller om 3 år. Det handlar väl bara om min personliga kontroll som vanligt. Vilket jävla psyko man är ändå... Ska iallafall till IKEA imorgon och äta köttbullar och köpa bokhyllor. Men mer möbler ska jag nog nästan inte köpa... Dels för att jag vill snåla lite på mina pengar, men framförallt för att jag inte vet hur jag ska möblera och då är det massa onödigt att köpa möbler som jag i slutändan kanske inte ens får plats med. Det är ju trots allt en liten lägenhet.

Men jag ser fram emot lördag. Kanske kan "tvinga" Anneli att stanna och ta en pizza eller nått. Haha! Ska kanske fråga först innan jag säger nått.. ;)

well well.. Mycker saker är iallafall packade. Mer eller mindre allt kan man nog säga. Dock fick jag ett uppvaknande som hette duga. Jag har för många skor. Eller, ja.. inte egentligen.. Men bara ungefär hälften av mina skor får plats i en normalstor flyttkartong. HALLÅ?! Jag behöver sko-avgiftning! Men faktiskt är jag lite stolt oxå, jag slängde 3 par skor (Tjohoo!!), trots det fick jag alltså ändå inte plats... Frågan är ju då självklar hur jag ska få plats med alla mina skor i lägenheten... Får väl antagligen antingen slänga fler par (inget alternativ egentligen) eller hyra en till lägenhet... 

Usch.. Snart ska jag iallafall äta. Får utnyttja mamma till det bittra slutet, för efter lördag kommer jag att göra all mat själv. Dock kan jag ju äta glass till frukost och oxfilé till middag anytime.. :D Me like!

Allt för denna gången. Take care!