När jag startade bloggen för över ett år sen hyste jag inga förhoppningar om att ha direkt många läsare. Anledningen till att jag tog upp bloggandet var för att jag har en massa funderingar i huvudet om allt möjligt, och folk verkade bli satans så trötta på att höra på mig. Det var faktiskt så att till och med jag blev trött på att höra mig...

Nu däremot. när jag verkligen, verkligen hade behövt prata av mig, planera och strukturera upp min vardag etc så funkar inte bloggen alls. Och ärligt talat så orkar jag inte blogga heller. Jag vill, men jag får sån satans prestationsångest varje gång jag ska skriva ett inlägg.. sjukt!

Jag menar.. okej om Kungen hade läst bloggen... men nu är det ju inte så.. (inte vad jag vet). Det är bara 40 vilsna själar som glider in här varje dag och läser min skit... sen är det väl kanske en massa som vill sätta dig mig för exempelvis terroristbrott, som typ säpo, intepool, FBI, CIA, KGB, NCIS etc... ;)

Känns lite som att det är allmänt fel i huvudet på mig för tillfället... Förutom mitt vanliga knäppa jag, alltså... Är ofantligt trött, men kan inte sova på kvällen. Kan sova mer eller mindre hur länge som helst på morgonen men jag försöker minsann gå upp i rimlig tid. Äter gör jag som man ska. Som vanligt bara godis på helgerna (När Fredde är här och jag är uttråkad... hehe!), och jag försöker äta rätt mycket frukt och grönt. Dricker rätt mycket vatten och har dragit ner nästan helt på läsk, och minimerar koffeinintaget. Det är helt omöjligt att koncentrera sig, så om texten är ostrukturerad beror det på att jag inte orkar läsa igenom, för jag kan ändå inte hålla koncentrationen mer än 1-2 meningar. Tankarna flyger och far åt alla håll och kanter, väder och sträck, och jag kan verkligen inte samla dom. Det känns lite som om jag är Superman, med att ha huvudet fullt av röster som hela tiden vill ha uppmärksamhet. Det kan lixom aldrig bli tyst... 

Förövrigt fick jag reda på mina provresultat. Som väntat är järnvärdet åt helvete för lågt och ämnesomsättningen är så låg att läkaren tyckte att jag ska göra ett nytt prov efter jul för att se så att det inte fortsätter att sjunka och är nått allvarligt. Så imorgon ska jag ringa barnmorskemottagningen och boka tid, sen ska jag ringa frissan och boka tid, sen ska jag till apoteket och köpa knark (järntabletter) och sen ska jag till skolan och "skriva projekt" aka prata om allt mellan himmel och jord utan att få någonting vettigt uträttat för vi har INGENTING att göra. Still...

Nu: Disk!

Helgen har spenderats hos Fredde i skåne. Har varit en helt underbar helg rent relations och kärleksmässigt. Och det känns som om jag verklgien har laddat batterierna inför denna veckan som kommer. 

För den energin jag har nu är på väg att verkligen försvinna på grund av allt jävla krångel med vårt jävla projekt. Visserligen kommer vi säkert kunna klara av uppgiften iallafall, och merarbetet kanske inte blir så mkt.. men just nu har vi ingen koll känns det som.. och det suger.

Dessutom har jag pms, är trött, stort behov av nya skor, klippa håret och sätta tassar på mitt soffbord som har glappat sen i februari.

Tycker tiden går både förjävla fort men ändå satans så långsamt. är stressad för skolan och vill bara att tiden ska gå fort så jag kan grejja med det, men om tiden går för fort så kommer vi ju inte hinna heller... Och som vanligt ska allting krångla så förbannat!!!

är väl mest allmänt frustrerad över världen och mig själv. Är livrädd för vad läkaren ska ringa och säga på tisdag när proverna har kommit tillbaka, är smått hysterisk över skolan och är samtidigt så kluven vad gäller distansförhållande. Är så jobbigt att han är så långt bort.. men samtidigt vet jag ju att det kommer att bli kalasbra i slutändan. Om jag bara kan sluta vara så förbannat trött hela tiden kommer det bli bra... det hoppas jag innerligt... Frågan är bara vad läkaren säger på tisdag...

Fuck.

Jag är maniskt rädd för spindlar. Och jag har varit det typ så länge jag kan minnas. Småkryp generellt, men speciellt spindlar. 

När jag var liten fanns det alltid en massa spindlar hemma hos oss, fast utanför fönstrena. Dock var man mer eller mindre tvungen att gå förbi spindlarna flera gånger varje dag, speciellt när man skulle upp eller ner för trappan. Som tur var hade vi ingen källare, för då hade jag nog ärligt talat inte överlevt. 

Iallafall var det inte direkt några små spindar som fanns där. Stora feta spindlar, korsspindlar, långbenta jävlar, små jävlar, och andra äckliga. 

Dock var det inget större problem egentligen... Jag visste att dom fanns, och att dom var fruktansvärt hysteriskt äckliga och jag behövde aldrig beblanda mig med dom.

Problemen började bli värre när jag började prenumerera på Illustrerad Vetenskap och den tidningen har ju en förkärlek till att förstora upp bilder på jätteäckliga insekter så man ser precis alla huggtänder, 58 ögon och 320 giftiga spröt. Även när jag var liten har jag aldrig kunnat ta på en bild med en äcklig insekt på, jag har inte nån aning om varför, men så är det. Dock blev rädslan värre för att efter en specifik bild på en tarantel i Illustrerad Vetenskap, där man såg alla 6-10 ögonen fick jag totalt frispel. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått sån otrolig panik. Tänk er dom där klippen på människor som blir asrädda för sånna där skrämsel-klipp med flickan från exorsisten och ett skrik. Den reaktionen x 10. MINST! Gallskrik, det känns som att hjärtat stannar och det blixtrar till i hela kroppen. Tårarna sprutar och jag blir så hysteriskt ledsen att det inte går att beskriva. Total chock. 

På grund av min rädsla för att bli rädd för sånt här igen, att få sån panikångest, så fick jag min dåvarande pojkvän att bläddra igenom tidningen åt mig först och sätta gem eller tejpa dom siderna jag inte kunde titta på. Till slut blev detta för löjligt, och jag sa upp min prenumeration. 

Dock var jag fortfarande rädd för spindlar, såg jag en på riktigt höll jag på att dö och såg jag en på tv fick jag allmän panik. 

Men nånstans så insåg jag ju hur otroligt löjligt hela alltet var, och försökte tänka lite rationellt om jag stötte på en spindel. Efter mitt första riktiga sommarjobb, där spindlar var vardagsmat, utvecklade jag en strategi. Jag tillåter mig att få panik, men jag vet ju oxå att jag måste ta itu med problemet själv och alltså är det ingen idé med panik. Spindlarna dödades med hjälp av toalettrengöringsmedel och sen blev de mosade av sopschyfflen. Piece of cake. Dock finns ju rädslan kvar. Jag tittar och spanar efter alla möjliga spindlar på alla möjliga ställen. Vilket egentligen är jättekorkat, men det är som att jag måste ha koll på dom först, för att jag ska ha övertaget. Hatar att bli överraskad. 

Idag har jag nått nånslags mellanväg mellan allt som har varit med spindlar. Jag tvingar mig själv att titta om det kommer en spindel på tv, för jag vet att det är inte farligt, och att det nog är bra för mig att se på dom. Ta ner det till en nivå som är hanterlig, typ. Småspindlar i lägenheten har jag dödat flera stycken, till och med med hushållspapper som jag tycker är SÅ äckligt. Men problemet kvarstår: jag är sinnessjukt rädd för spindlar. På uteplatsen finns en massa, men de är långbenar och inte så hysteriskt äckliga. I förrådet däremot finns det massor av spindlar. 

Härromveckan skulle jag hämta nått och såg en jättespindel sitta på golvet. Tänkte att jag skiter i den, låtsas som att den inte finns och gör mitt. Och det var nog så svårt. Idag, efter att ha letat mod hur länge som helst, skulle jag gå in och hämta ett pussel i förrådet. Öppnar dörren försiktigt, tänder lampan snabbt som fan. Kollar från vänster till höger på golvet så att det inte sitter nån där vid trösklen, scannar sen av resten av rummen och inser nöjt att Jättespindel är borta... Öppnar mitt förråd, spanar efter spindlar, hittar en spindel på en låda jag nog hade behövt öppna, bankar på lådan för att idiotspindeln ska akta sig vilket den inte gör, ger upp, norpar pusselkartongen och går ut ur förrådet. Håller på kortsidan av kartongen, medans jag försöker låsa hänglåset. Inser att pusselbitar trillar ut, rätar upp lådan, men på vägen trillar ca 10 till ut. tänker att jag ska plocka upp dom MEN DÅ!!! Jättespindeln ligger på golvet, precis 3 cm från en pusselbit. Död visserligen, men få fruktansvärt jätteäcklig som den bara kan bli. Får totalpanik. hjärtat bultar, adrenalinet kickar in, jag förbereder mig på att kämpa eller fly. bestämmer mig för att kämpa och tar ett djupt andetag och kickar till äcklet med skon. den åker iväg. FUll med panik och ångest låser jag hänglåset och plockar upp bitarna. snabbar mig ut ur förrådet och slänger igen dörren. Inser att folk nog hade skrattat ihjäl sig om de hade sett mig. Går in i lägenheten och slänger pusslet på sängen. Sätter mig i soffan och är helt skakis av upplevelsen. Det kryper i hela kroppen och det känns som om det finns spindlar överrallt. 

Jag har nu insett att detta är ett fruktansvärt stort problem för mig. Jag har ingenting emot att folk skrattar åt min fobi, för jag vet att det är så irrationellt som nått bara kan bli. Men jag behöver seriös hjälp. Vart hittar man det? Tills dess får jag skaffa mig sällskap som gärna dödar spindlarna, men att spola ner dom i toaletten gör man inte. Då kanske det bubblar upp igen. UUHH!!

Ibland är saker riktigt svåra att förklara. Hur man än vränger och vrider på ord kan man aldrig formulera sig. Hur mycket man än försöker så skiter det sig likförbannat. Vem har man att skylla på då? sitt eget ordförråd eller uppfinnaren av språket? 

Jag har inga ord längre. Dom försvann allihopa under den senaste timmen. Och de orden jag har vet jag inte ens vad de betyder längre. 

Jag orkar inte bry mig om att formulera mig mer, för det spelar ju ingen roll. Budskapet går inte fram, och jag orkar inte stå och banka på en stängd dörr längre.

Må det bära eller brista, men jag vet inte längre..

Orden är helt slut, men känslan finns kvar. Har bara inte en aning om hur fan jag ska fortsätta. Jag vet vad jag vill, men vägen dit består av ord som jag inte har hört än. Ord som jag än så länge bara har drömt om.  Formuleringar som inte existerar i den riktiga världen...

Jag är så satans trött att jag håller på att dö. Jag har inte varit människa på hela helgen och inte igår och idag heller. Sover gör jag visserligen, men inte många timmar och inte speciellt gott. Natten till lördag så kunde jag helt enkelt inte sova, även om jag var trött som ett cp. Natten till söndag kunde jag sova, men det blev inte så mycket sovande, om man säger så.. hehe! I söndags åkte Razz hem, och då tänkte jag att det skulle bli bättre. Inte då. Natten till igår hade jag vänt på dygnet, så det blev helt åt helvete, och idag vaknade jag snortidigt av drömmar, sms och en jävla lövblås! 

Tack vare google har jag iallafall ställt en diagnos på mig själv om varför jag är trött, för jag lider inte av sömnbrist egentligen. Sover mellan 6 och 9 timmar per natt, men kan vara precis lika trött när jag har sovit 6 timmar som 12 timmar. Alltså är det nått annat som orsakar min trötthet. Min första tanke var järnbrist, och eftersom min bästa vän är google så fann jag svaret. Och ja, jag borde ha järnbrist. Om jag inte har det så är det nog cancer, aids, hiv eller baconfeber. :P Men med tanke på att min mens är helt uppåt väggarna (figure of speak, inte på riktigt dummer!) så vore det ofantligt underligt om jag INTE hade järnbrist. (Kanske hjärnbrist oxå, vem vet..) Så det blir väl att ringa vårdcentralen och boka tid för ett test... Förhoppningsvis skickar de inte mig vidare till barnmorskemott. Då dör jag. Men för att få ordning på skiten kanske lösningen är p-piller nårra månader... Visserligen med risk för bröstcancer, men just nu känns det som om det är värt det... Så trött på det är jag.

Nu ska jag snart åka iväg och handla, och sen blir det diska, laga mat, plocka iordning kläder, grejja lite inför skolan imorron och kolla på Dexter, House och Big bang theory.

Hej hopp, gummisnopp

Trying to recall:

And you said: 
I think I know how you're feeling 
And I replied: 
I don't think so at all 
And then we wouldn't be here 
A reuniting cup of coffee
Trying to recall 

I know God 
What have we done to 
Each other and tell me dear 
Where did we go wrong 
And did we grow apart 
Or did we just not grow together 
Living our dreams 

When you're sleeping on the couch 
When love becomes sacrificing 
Then I'm not sure it's gonna be 
You and me, anymore 

And it's time 
Tell me what you are 
Thinking and guide me 
Where do we go from here
Do our ways converge 
Or do they seperate to nowhere
Destination unknown 

When you're sleeping on the couch 
When love becomes sacrificing 
Then I'm not sure it's gonna be 
You and me, anymore 

When you're sleeping on the couch 
When love becomes sacrificing 
Then I'm not sure it's gonna be 
You and me, anymore

Jag menar inget speciellt med att lägga in denna texten. Men ibland påminns jag så starkt om det som var, om gamla känslor som dyker upp, och det gör mig så ledsen. Inte för att jag saknar nått som jag inte har, men gamla sår och gamla sorger tar lång tid att läka. Och ärligt talat kan det ibland vara väldigt skönt att lyssna på sån musik som gör en så otroligt jätteledsen att man inte vet hur man ska klara av nästkommande timme. Visserligen har jag varit stressad som fan den senaste veckan med skolan och datorn och jag har knappt sovit i natt så jag är trött som fan. Men fy faan va jag saknar Razz just nu. Inte ofta jag är hysteriskt jätteledsen när jag är ensam, men den senaste veckan har det hänt 3 gånger. Och jag bara känner ibland att det är för jobbigt att ha han så långt ifrån mig. Men jag är fan hellre ledsen för att han inte alltid kan vara hos mig än att vara ledsen för att han inte finns alls för mig. För just nu finns bara de två alternativen. Men satan i helvete vad jag behöver en kram just nu. 

Hela detta året har varit ett jävla helvete. Men som Heidi sa så är året snart slut. Och ärligt talat, vad skulle jag göra utan Anneli och Heidi som lyssnar på allt jag snöar in mig i och som jag kan berätta allting för så vi kan skratta åt alltihop?! Fan va jag är tacksam för att ha dom, även om jag inte direkt kanske har visat det.. tyvärr. 

Nä.. var fan inte meningen att detta skulle bli ett långt inlägg. Men allt som väller upp när man är trött som ett cp och stressad som fan blir överväldigande. Och sjuk som jag kanske är, men det är förbannat skönt stunden efter en akut ångest/gråtattack. Sällan man blir så lugn som då...

Puss

Till att börja med håller jag nog på att bli sjuk igen. Vaknade imorse med en smula ont i halsen, och nu håller det bara på att bli värre och värre. Jag har verkligen inte tid att bli sjuk just nu! Och jag kan verkligen inte missa skolan imorgon. och om jag nu ska vara sjuk så hade ett alternativ varit att jag blir sjuk ca 16.00 imorron, så kan jag i värsta fall ligga nerbäddad hela helgen utan att känna mig allt för oproduktiv och värdelös. Dock kommer jag ju missa Heidis fest då... Hmm.. pest eller kolera? (menar ju självklart inte att Heidis fest kommer att bli pest, menar att missa den kommer vara det...)

Till att fortsätta med så börjar jag fundera på om det är allmänt fel i huvudet på vissa folk. Jag har inte tid, lust eller ork med en massa spel hit och dit. Rakt och ärligt, annars kan det kvitta. 

Till att avsluta med så har jag kommit in i nån sorts sömnproblem igen. Kan inte somna på kvällen, oavsett hur jag gör, sen sover jag jättetunt (eller hur man ska säga) hela natten och vaknar av minsta lilla. Och eftersom jag sover så dåligt på natten så ligger jag kvar i sängen långt i på förmiddagen för att vila, och halvsova. Jag är så trött att jag kan döda. Hade varit så jävla skönt att bara lägga sig en kväll och sen sova i 12 timmar. Sova gott i 12 timmar utan en massa störiga drömmar, bankande grannar, skatjävlar utanför fönstret eller att det är för varmt eller kallt i rummet. 

Till sist så känns det som att alla lösningar på problem skapar bara nya problem vilket får mig att överhuvudtaget skita i att lösa några problem från första början. Fuck this!

Sitter och lyssnar på denna låten: "Älskade ängel" och tänker på min man. Stackarn har blivit sjuk. :( Men min ängel är han i vilket fall. Nilla <3 Razz.

Jag hade aldrig trott på gudar innan jag såg dig
Hur fel jag haft förstod jag först, när du stod framför mig
Dina spelande muskler fick mig att sukta av åtrå och av törst
Och mystiken som brann i dina ögon, drabbade mitt hjärta först

Det måste varit dig Gud tänkte på när han skapade sin man
För det finns inte någonting, som du inte kan

Älskade ängel (Do, do do di loo)
Du är sann (Do, do do di loo)
Älskade ängel (Do, do do di loo)
Du är en man (Do, do do di loo)
Du är stor och stark och snygg
Hos dig så är jag trygg
Och du är min (Do, do do di loo)

(Do, do do di loo) x3
(Wow)
(Ho ho ho)

Hur kan en enda människa få allt och ännu mer
Allt manligt, muskligt är på plats, det är fantastiskt det man ser
Och musklerna i din fasta stjärt får mitt blod att strömma till
Ditt hår är vilt som i dina dar, jag kan inte sitta still

Det måste varit dig Gud tänkte på när han skapade sin man
För det finns inte någonting, som du inte kan

Älskade ängel (Do, do do di loo)
Du är sann (Do, do do di loo)
Älskade ängel (Do, do do di loo)
Du är en man (Do, do do di loo)
I varje steg du går
Vill jag att du förstår att
Du är min 

Och smittande leende, längtande läppar och en ljuv och manlig röst
Känsliga fingrar, famlande armar och ett djuriskt, hårigt bröst
Ett djuriskt, hårigt bröst

Älskade ängel (Do, do do di loo)
Du är sann (Do, do do di loo)
Älskade ängel (Do, do do di loo)
Du är en man (Do, do do di loo)
Du är stor och stark och snygg
Hos dig så är jag trygg
För du är min (Do, do do di loo)
Älskade ängel (Do, do do di loo)
Bara min (Do, do do di loo)
Älskade ängel (Do, do do di loo)
Du är min (Do, do do di loo, yeah)