Jag är maniskt rädd för spindlar. Och jag har varit det typ så länge jag kan minnas. Småkryp generellt, men speciellt spindlar. 

När jag var liten fanns det alltid en massa spindlar hemma hos oss, fast utanför fönstrena. Dock var man mer eller mindre tvungen att gå förbi spindlarna flera gånger varje dag, speciellt när man skulle upp eller ner för trappan. Som tur var hade vi ingen källare, för då hade jag nog ärligt talat inte överlevt. 

Iallafall var det inte direkt några små spindar som fanns där. Stora feta spindlar, korsspindlar, långbenta jävlar, små jävlar, och andra äckliga. 

Dock var det inget större problem egentligen... Jag visste att dom fanns, och att dom var fruktansvärt hysteriskt äckliga och jag behövde aldrig beblanda mig med dom.

Problemen började bli värre när jag började prenumerera på Illustrerad Vetenskap och den tidningen har ju en förkärlek till att förstora upp bilder på jätteäckliga insekter så man ser precis alla huggtänder, 58 ögon och 320 giftiga spröt. Även när jag var liten har jag aldrig kunnat ta på en bild med en äcklig insekt på, jag har inte nån aning om varför, men så är det. Dock blev rädslan värre för att efter en specifik bild på en tarantel i Illustrerad Vetenskap, där man såg alla 6-10 ögonen fick jag totalt frispel. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått sån otrolig panik. Tänk er dom där klippen på människor som blir asrädda för sånna där skrämsel-klipp med flickan från exorsisten och ett skrik. Den reaktionen x 10. MINST! Gallskrik, det känns som att hjärtat stannar och det blixtrar till i hela kroppen. Tårarna sprutar och jag blir så hysteriskt ledsen att det inte går att beskriva. Total chock. 

På grund av min rädsla för att bli rädd för sånt här igen, att få sån panikångest, så fick jag min dåvarande pojkvän att bläddra igenom tidningen åt mig först och sätta gem eller tejpa dom siderna jag inte kunde titta på. Till slut blev detta för löjligt, och jag sa upp min prenumeration. 

Dock var jag fortfarande rädd för spindlar, såg jag en på riktigt höll jag på att dö och såg jag en på tv fick jag allmän panik. 

Men nånstans så insåg jag ju hur otroligt löjligt hela alltet var, och försökte tänka lite rationellt om jag stötte på en spindel. Efter mitt första riktiga sommarjobb, där spindlar var vardagsmat, utvecklade jag en strategi. Jag tillåter mig att få panik, men jag vet ju oxå att jag måste ta itu med problemet själv och alltså är det ingen idé med panik. Spindlarna dödades med hjälp av toalettrengöringsmedel och sen blev de mosade av sopschyfflen. Piece of cake. Dock finns ju rädslan kvar. Jag tittar och spanar efter alla möjliga spindlar på alla möjliga ställen. Vilket egentligen är jättekorkat, men det är som att jag måste ha koll på dom först, för att jag ska ha övertaget. Hatar att bli överraskad. 

Idag har jag nått nånslags mellanväg mellan allt som har varit med spindlar. Jag tvingar mig själv att titta om det kommer en spindel på tv, för jag vet att det är inte farligt, och att det nog är bra för mig att se på dom. Ta ner det till en nivå som är hanterlig, typ. Småspindlar i lägenheten har jag dödat flera stycken, till och med med hushållspapper som jag tycker är SÅ äckligt. Men problemet kvarstår: jag är sinnessjukt rädd för spindlar. På uteplatsen finns en massa, men de är långbenar och inte så hysteriskt äckliga. I förrådet däremot finns det massor av spindlar. 

Härromveckan skulle jag hämta nått och såg en jättespindel sitta på golvet. Tänkte att jag skiter i den, låtsas som att den inte finns och gör mitt. Och det var nog så svårt. Idag, efter att ha letat mod hur länge som helst, skulle jag gå in och hämta ett pussel i förrådet. Öppnar dörren försiktigt, tänder lampan snabbt som fan. Kollar från vänster till höger på golvet så att det inte sitter nån där vid trösklen, scannar sen av resten av rummen och inser nöjt att Jättespindel är borta... Öppnar mitt förråd, spanar efter spindlar, hittar en spindel på en låda jag nog hade behövt öppna, bankar på lådan för att idiotspindeln ska akta sig vilket den inte gör, ger upp, norpar pusselkartongen och går ut ur förrådet. Håller på kortsidan av kartongen, medans jag försöker låsa hänglåset. Inser att pusselbitar trillar ut, rätar upp lådan, men på vägen trillar ca 10 till ut. tänker att jag ska plocka upp dom MEN DÅ!!! Jättespindeln ligger på golvet, precis 3 cm från en pusselbit. Död visserligen, men få fruktansvärt jätteäcklig som den bara kan bli. Får totalpanik. hjärtat bultar, adrenalinet kickar in, jag förbereder mig på att kämpa eller fly. bestämmer mig för att kämpa och tar ett djupt andetag och kickar till äcklet med skon. den åker iväg. FUll med panik och ångest låser jag hänglåset och plockar upp bitarna. snabbar mig ut ur förrådet och slänger igen dörren. Inser att folk nog hade skrattat ihjäl sig om de hade sett mig. Går in i lägenheten och slänger pusslet på sängen. Sätter mig i soffan och är helt skakis av upplevelsen. Det kryper i hela kroppen och det känns som om det finns spindlar överrallt. 

Jag har nu insett att detta är ett fruktansvärt stort problem för mig. Jag har ingenting emot att folk skrattar åt min fobi, för jag vet att det är så irrationellt som nått bara kan bli. Men jag behöver seriös hjälp. Vart hittar man det? Tills dess får jag skaffa mig sällskap som gärna dödar spindlarna, men att spola ner dom i toaletten gör man inte. Då kanske det bubblar upp igen. UUHH!!

 

Anneli

15 november 2009 17:09

jag skrattar INTE... jag förstår dej..... Usch!

 

skitfinkultur

16 november 2009 15:42

usch, jag vet verkligen hur det känns. jag är rädd för spindlar men har inte fobi för dem. däremot har jag en annan fobi som ställer till det för mig då och då - nämligen kräkfobi. jag nådde ett slags mellanläge där jag kunde se och höra andra kräkas genom kognitiv beteendeterapi. jag blir fortfarande helt kollrig om jag själv mår illa, men jag vet att om problemet blir för stort kan jag alltid gå tillbaka till kbt och få hjälp. leta upp närmsta terapeut som specialiserar sig på kbt således! många är jätteduktiga med just spindelfobi och de resultat jag sett med folk som tidigare varit livrädda för spindlar är häpnadsväckande.

http://skitfinkultur.bloggplatsen.se

 

Nilla

16 november 2009 19:25

Problemet med kbt är att man behandlar genom att man utsätts för sin rädsla ju. Och det är det absolut värsta jag kan tänka mig. Jag har funderat på kbt i flera, flera år, men eftersom de typ vill att man ska klappa en spindel i sista steget har jag dragit mig för det. Fast när jag väl sitter där kanske jag rent av tycker om den. :P Är rädd att jag ska bli rädd mest, tror jag.. Eller iallafall så är det en del av det...Hur cp är inte jag? ;)

http://nillaraff.bloggagratis.se

 

skitfinkultur

17 november 2009 00:09

men det fina med kbt (och all annan terapi) är att du alltid kan avbryta närhelst du vill. vill du inte klappa spindel behöver du inte klappa spindel. det är ju inte så att de drar ut största monstret direkt. du får titta på bilder och arbeta dig upp från det. men jag ska inte säga nåt. jag fullföljde ju inte min egen terapi...;)

http://skitfinkultur.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har starka funderingar på att lägga ner bloggen. Har ingenting att skriva längre... Det som jag behöver få ur mig snackar jag med min underbara sambo om, och resten.. jaa.. det är väl lite skitsamma egentligen. Och ärligt talat, vem vill läsa om ...

Träningsvärken sen första ridpasset för året sitter i. Jag är tokspänd inför redovisningen imorron, fastän jag kanske inte alls egentligen behöver... Jag är förbannat less på mina grannar som alltid är uppe snortidigt på morronen och för oväsen. Jag ...

Måndag igen och årets första ridpass är avklarat. Dock märks det ju rätt tydligt att man inte är så vältränad längre. men de ska vi snart råda bot på. :D Det jobbigaste med dagens ridpass var att jag inte har den fysiska styrkan att rida ordentligt l...

För alla som inte visste det så är det snö ute. Dock fattar jag inte alls hur man eventuellt hade kunnat missa det, men ändå... Det är helt sjukt hur mkt snö det är. Såhär mycket har det nog inte varit på flera år. Inte såhär års och verkligen inte s...

    Mark Bellison lever i en värld, precis lik den värld vi lever i, skillnaden är dock att ingen kan ljuga. Mark jobbar som manusskrivare/historienedskrivare på ett filmbolag som gör utbildande filmer (min översättning, på engelska: lecturing film...