Trött, tröttare, Nilla? 

Jag har börjat äta mina järntabletter idag. Och jag hoppas innerligt att de kommer hjälpa snart så jag börjar känna mig lite piggare. Just nu är jag så satans trött. Hade lätt kunnat sova 20-30 timmar utan stopp, om jag bara hade varit någonstans där det är tyst, utan hoppande ungjävlar, lövblåsar, traktorer och annat jävulskap som har väckt mig de senaste mornarna. 

Jag kan knappt hålla mig vaken. Är fruktansvärt förbannad på allt och alla och minsta lilla motgång kommer få mig att bryta ihop totalt. Jag är så trött att jag inte ens orkar förklara hur jag menar när vi sitter i skolan och grejar med projektet, utan jag skriver bara en massa, så får det bli som det blir. 

Jag har inte dammsugit sen Fredde var här sist, och det är 3 veckor sen, även om jag verkligen behöver. Jag orkar helt enkelt inte ta fram dammsugaren och sätta igång. Inte bara för att det är tradigt att dammsuga, utan även för att jag har börjat bli riktigt rädd för mina jävla hjärtklappningar. Det kom en sån riktigt jävlig idag när jag var i skolan. Gick upp för trappan till tredje våningen, och sen gick jag kanske 20 meter och sen var det som att hjärtat la av och lungorna tömdes på luft. Inte så att det varar länge, men det är otäckt som fan. Och den halva sekunden som det varar känns som det är en evighet. Dessutom finns ju känslan kvar flera minuter efteråt... 

Det absolut jobbigaste med alltihopa är att jag verkligen börjar inse att nånting verkligen är fel. Jag känner inte igen mig själv. Jag är trött och orkeslös, börjar gråta för ingenting, har fruktansvärda dalar och toppar med bara några minuters mellanrum, kan inte somna och när jag väl gör det kan jag inte vakna. Och på det är jag så fruktansvärt rädd. Och det värsta är att jag inte har en jävla aning om hur det ska bli bättre igen...