Ja. nu jävlar!

Snacka om statement. Herre min je... 

Fick ett infall och bokade en resa med tobbe till Madeira. Vi åker den 16:e och kommer tillbaka den 23:e.

Förmodligen inte det smartaste jag har gjort i min dag, men verkligen inte det dummaste heller.

Förmodligen kommer vi ha fruktansvärt roligt. Oavsett vad så lär det bli ett minne för livet! 

Snackade med tobbe i telefon i 1,5 timmar. aldrig har tiden gått så fort. Och aldrig har vi haft så otroligt mycket att prata om att det går att upprätthålla intresse. 

Just nu känns saker faktiskt rätt bra. Man borde sköta sig själv och skita i andra. Speciellt jag, eftersom jag är så otroligt lättpåverkad.

Jag har fortfarande huvudvärk, och är trött som ett vrak, men glad är jag. För första gången på ett litet tag känns det lite ljusare. 

Tänk att det kan skifta såhär?! (nej, jag går inte på speed...)

Tack och hej, leverpasmej.

Jag har alltid (relativt uttryckt) varit tillsammans med någon. Förhållandena har oftast varit dåliga för mig eller bara rent kassa. Jag ha ofta känt mig "fast" och att jag inte kan göra någonting åt situationen, vilket har orsakat en stor ångest. Det har känts som om jag har varit tvungen att bli omhändertagen av någon för att klara mig.

Nu känns det däremot som om jag har blivit "fri" för första gången på jävligt länge, och jag älskar den känslan. (dock gillar jag inte känslan av att ha sårat någon.)
Jag är mer vuxen och vågar göra saker som är helt självklara för andra, men som jag knappt vågat tänka på innan.

Jag har många rädslor. Story of my life. Jag har sjukt stor självbehärskning, nästan så att den är till nackdel för mig. Jag har många fobier och vanesätt som bottnar i tvångstankar (inga a-brunnar, kolla i skyltfönster så att ingen följer efter,  maniskt ha precis ordning på saker, vika godispapper etc.)

Jag är avundsjuk på alla vänner som släpper allt och åker iväg och bara tänker på sig själva. Tror ärligt att jag aldrig har gjort någonting som bottnar i vad bara jag vill... Jävla tragisk man är.

Man vill ta dagen som den kommer, men även planera framtiden. Detta går verkligen inte ihop. Vad är bäst? Gå på den dagliga känslan eller vad som är bäst om 10 år?

Eller ska man bara sluta tänka och analysera allting..? 

Tåls att tänkas på...

Over and out.. For now..

"Jag skrek med målbrottsröst jag hatar er
som barn var jag grym
Den här känslan som Jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?"

Dagens favoritlåt nr 1. Den har alltid funnits med mig, och nu känns den mer aktuell än någonsin. Jag har aldrig varit så kluven och förvirrad som jag är just nu...

Jag var i stan på en ensam shoppingrunda idag. Var otroligt skönt att bara kuta rundor själv, utan någon att ta hänsyn till eller bry sig om.  Köpte inte så mkt i stan. Bara en sjal och 2 lyktor att hänga i fönsterna. (har som bekant inga fönsterbrädor, så jag kan inte ha adventsljusstakar, men det är nog lika bra...)  

Kan ju inte direkt påstå att jag mår kalasbra efter allting. Dock har jag inga svårigheter att skratta, men det beror nog främst på att det är en försvarsmekanism än att jag är glad.

"Det finns ett enkelt svar
Du är varm när jag är kall
Du tar så lite plats
Jag tar allt
Jag trycker läpparna
lätt mot din hals
Jag frågar "gråter du?"
Du smakar salt"

Kent - Chans

Mina föräldrar firar 33-årig bröllopsdag idag. Undrar hur det känns. Är ändå lite mysigt. Vi var och lunchade på House Ming. Smaskig mat. :D

Det mesta känns lättare efterhand, men fortfarande är jag sjukt förvirrad. Får bara hoppas att min fastbundna Chelsea-supporter jag har i huvudet snart kommer loss och sprider galenskap igen. (ja, för det är fan galet att hålla på Chelsea!)(Likaså Man Utd och Arsenal. Liverpool FTW!)

Thank you for the music.

Over and out!

(FFS! Koderna till texten är helt fuckade!!)

såhär har det känts sen i somras... Inte alltid, men under långa stunder. Tyvärr. Förlåt för allt. Jag menade inte att göra dig ledsen.

Den enorma trötthet det innebär att sitta på ett sjukhus utan mat och med konstant oro i 22 timmar går inte att beskriva.

Jag har aldrig varit så trött, varken fysiskt eller psykiskt som jag är nu. Om jag var en zombie i onsdags, så är det ingenting mot vad jag är idag. 

Jag har så sjukt ont i alla muskler, och ont i själen. 

Bakgrunden till sjukhuset känns fortfarande som om det är mitt fel. Och jag fattar fortfarande inte hur en människa kan vara så fysiskt stark att han kan slå sönder 2 ben i handen, genom att ge väggen en rak höger. 

Akuten, röntgen, akuten, röntgen, operation, akuten, röntgen, akuten.

Hela veckan har bestått i att gå fram och tillbaka på sjukhuset. Personalen har dock varit trevlig, men en viss misstanke om kvinnomisshandel tyckte jag ana mig, iallafall när vi först kom in. (nej, han har aldrig slagit mig!) (Verkade som om de trodde att han skulle slå mig, men istället slog i väggen. Jag var inte ens närvarande när det hände!)  

Jag hoppas att allt detta har något gott med sig. men jag tvivlar.. 

"Det kallas tvivel, det där som stör. Ja, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Men jag ser hur du tänker på nått, hur du drömmer dig bort som en fågel i bur..." - L. Winnerbäck. (He's my man!)

Har knappt ätit eller sovit den senaste veckan. Yrseln och illamåendet är konstant. Kan ingenting göra åt saken. Bara hoppas att det går över.

Men ledsen är jag. Så in i helvete.

Gråt och skam, makadam.

Ibland orkar man inte längre. Igår var en sådan dag. Jag orkar inte och vill inte mera. Ingens fel egentligen, jag har bara fått nog av all skit och alla måsten och att jag ska ha allt ansvar.

Ibland måste man dra en gräns. Det gör jag nu. Att det sen påverkar den jag har levt med sen över ett år tillbaka såhär mycket kan jag tyvärr inte hjälpa. Jag kan egentligen bara beklaga att det har blivit såhär och kommit till denna punkten. 

Men jag orkar inte vara ledsen och frustrerad över det här länge. Jag orkar inte fälla en tårjävel till. Jag vill aldrig mer höra att jag är dum i huvudet eller få luren slängd i örat.

Tyvärr räcker inte alltid de bra sidorna hos en person. Mycket kan man stå ut med för den man älskar, men inte allt.

Efter dagen på sjukhus, utan mat, med en jävla massa spring mellan akuten och röntgen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har ingen kontakt med mina känslor och känner mig helt tom. Jag borde kanske bli mer berörd av att se någon ha så ont som Tobbe har och har haft idag. Men det känns nästan inte som om jag bryr mig. Det minsta jag kunde göra för honom var att stanna, och de tyckte jag att jag var skyldig att göra. Kanske jag inte är, men det kändes så..

Borde käka, och borde sova.. men frågan är om jag ens kan.. Känner mig som en Zombie och orkar ingenting. detta är ett rent jävla helvete. och det känns som om allting är mitt fel.

Over and out.

Idag fick vi tillbaka tentan. JAG KLARADE MIG!!!

12 st av 91 (ca 11%) klarade tentan. Helt jävla sjukt! Och jag fick rätt bra resultat oxå! VG var bara 5 poäng mer än vad jag hade.

Jag är så jävla duktig! Ingenting kan få mig på dåligt humör. INGENTING!

Inte ens att ridningen är inställd idag igen (3:e veckan på raken) för att de lägger om underlagen i ridhusen. Men det är förjävla dåligt att de inte kommit med någon information om det!! Och imorron ska jag dit på möte med medlemssektionen.. javisst fan...

Ibland är det bra att ha en kalender...

Jaja.. jag fick helt plötsligt 2 timmar över, och ska spendera dom i mysbyxor och dricka te och plugga. (ja, jag är ju student. Har inget liv.)

FY FAAN VAD JAG ÄR BRA!!! :D

Ja jävlar va roligt vi hade i lördags! Men fy faan va full jag var!

Jag minns ärligt inte hur fan vi kom in till stan. Jag antar att vi gick, men mellan att vi tog ut pengar tills vi stod i kön till Moon är minnet rätt blankt... 

Sjukt roligt hade vi, eller iallafall jag. Synd bara att det är så jävla dyrt att gå ut.. eller så är det jag som är gammal.. Men 100 spänn?? För en student är det rätt mkt pengar.

Men om baksmällan är ett mått på hur kul man hade, då hade jag förbannat roligt! :D 

tror nog det är därför man får en sjuk baksmälla, för om man är för full för att minnas kan man ändå veta att man har haft roligt. (eller inte..?)

Nåväl. När jag äntligen hade kurerat mig på pass att jag kunde ta bilen till donken och kunde käka nått utan att få känslan av att vara en döende gnu kommer Familjen Blatte in. Jag hade mer eller mindre redan käkat klart. Ville bara att socker-kicken skulle sparka till ordentligt. :P 

Det framgår iallafall rätt tydligt att barnet i Familjen Blatte var sjukt. Hon var tyst och blek. Rätt som det är så spyr hon. Rakt ner på golvet. (jag satt ca 2 meter ifrån). 

Jag hatar att spy. Jag vill absolut INTE bli smittad av kräksjuka! Hur jävla lite tänker en förälder som tar med sitt sjuka barn till mcdonalds där hon typ kan smitta ner ett obegränsat antal med människor?! 

Nä, fy fan! 

Jag gick rätt omgående efter det. Och självklart bad pappan om ursäkt, men vad hjälper det om jag hade blivit sjuk? 

Nä. Nackskott på sånt. (förövrigt har jag inte blivit sjuk.. än.)

Over and out.