Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär pass jobbigt att ha ett distansförhållande. Det är riktigt långt att åka och saken blir värre av att det är i ett annat land, för det är så sjukt dyrt att ringa.

Ibland vill jag typ bara ge upp och känna mig besegrad och skita i allting och bara gräva ner mig. Är så satans jobbigt att sakna någon och längta efter att det ska bli helg så man kan träffas. Är så satans jobbigt att inte kunna dela precis allting med någon precis när som helst eller bara kunna ringa och säga hur mkt man saknar honom. 

Och det absolut värsta är att tiden går så satans fort när vi väl träffas, och att tiden emellan går så satans långsamt. 

Jag vet ju vad jag vill, men det känns som om det är ljusår dit. Och jag vet att jag inte ska klaga och hålla på, för då blir inte saken bättre för honom. Han saknar säkert mig precis lika mkt. Men jag kan inte låta bli. 

Jag saknar honom så otroligt mycket på veckorna, och snacken i telefon och på msn betyder så jävla mycket för mig. Men ingenting går upp mot att träffa honom. Tyvärr verkar jag bli überbitch när vi träffas, men jag tror nog att det beror på att jag vet hur jobbigt det blir i veckan efter vi har träffats. Värst är det på tisdagar, då är jag inte människa på hela dagen...

Och nu ska vi inte ses igen förrens nästa fredag. En vecka till alltså. Då ska vi käka middag och gå på bio. Ska bli riktigt mysigt. Sen får vi väl se vad mer vi gör. Ärligt talat så bryr jag mig inte så mkt, så länge vi umgås när vi väl är tillsammans. 

Men det kändes verkligen i hjärtat idag när vi var och hälsade på honom i danmark. Titta in i hans underbart vackra ögon, sniffa i mig hans underbara doft och inse att jag måste åka snart igen. Hem helt ensam, medan han sitter där och bara hatar allt. Det är inte rättvist.

Så mkt kärlek, men ingen att ödsla den på.. Lite så känns det ibland.