okej att jag har ont. Inte så att jag inte varit smärtfri en dag sen i mars. Men att det helt plötsligt ska bli såhär illa är fan inte rättvist.

Jag har så satans jävla fittont att jag knappt kan lyfta armarna över huvudet eller vrida på huvudet åt nått håll. Bara en sån sak att ställa in tallrikar i skåpen känns som om nån bokstavligt talat sticker en kniv i ryggen på mig. 

Jag vill inte ta en massa smärtstillande, och även om jag gjorde det så har jag inget hemma som hjälper. Ipren och panodil kan man lika gärna skratta åt. Gör fan mer nytta i toaletten än i mig.  

Ärligt talat kan man undra va fan jag har gjort för ont för att förtjäna detta.  Jag orkar inte en dag till med att ha såhär ont. Och jag orkar inte göra en massa övningar för att få det att sluta göra ont. och inte fan kan jag gråta över det heller, för jag kan inte ta djupa andetag på grund av ryggen. Ser fan ingen lösning alls längre. Jag trodde verkligen att allting höll på att ordna sig och bli bra... Men uppenbarligen inte. Fan va lurad man kan bli ibland.

Hatar att vara bitter och ledsen.. Men va fan finns kvar när det inte gå att skratta för att det känns som ryggen ska falla sönder och huvudet trilla av? Nä.. Amputera hela mig och skjut mig. Orkar inget annat.

Igår slutade sommarjobbet för min del. Och tur var väl det egentligen. HAr gjort nått fanskap med min rygg, så jag har hur ont som helst. Orkade inte massa mig upp tidigt heller så jag kunde ringa till sjukgymnasten, så jag får se lite hur det blir... Är bara allmänt stel och har massa ont. funderar på att åka och simma idag eller imorgon, så kanske det lear till sig. 

well.. Helgen har varit bra, fredde har ju varit här. Dock har jag ju jobbat, och det var minsann inte bara en dans på rosor. Är faktiskt skönt att inte behöva jobba mer, för jag är så trött på folket som är där och på allt gnäll. Visserligen gnäller jag säkert lika mkt, men jag blir lite less på att man inte tar tillvara all personals hela kompetens. Det blir lätt: "Jag har jobbat här längre än du, jag vet bäst!". Sånt gör mig allmänt galen och får mig att göra mindre än mitt bästa. 

Fredde var här som sagt.. men vi gjorde inte direkt nånting. Kändes inte lönt eftersom jag jobbade som jag gjorde. Dock snackade vi en massa, och myste och sådär. Kändes lixom som om mätaren för närhet är fylld och att jag kan leva på det några dagar. (simsspelare fattar vad jag menar, tänk typ mätaren umgänge.)  Och på fredag är planen att jag ska ner till honom i skåneland och då ska vi hitta på en massa saker. På nått sätt så känns inte det lika hemskt denna veckan som förra. Är väl antagligen för att jag vet att han har lite folk att prata med, har nått att göra och inte vantrivs lika mkt. Och jag måste säga, det är rätt skönt att vara lite ensam då och då. Kunna sova till middag, äta glass till frukost och spela sims till 1 på natten. (yes, been there, done that...)

Nu är iallafall ryggen mitt största beskymmer. Känns som om all värken jag hade i våras har flyttat sig till andra sidan av ryggen. Och jag PALLAR inte att gå i typ 2 månader till innan jag blir bra. Då dör jag nog fan hellre.

Over and out. (Nu ska jag kicka Razz's ass i sims!)