Jag hr kommit fram till att det på ett sätt hade varit bättre med ett 7-16 jobb än att vara student och timanställd. En vanlig dag, utan jobb och skola så gör jag fan ingenting. Att sitta och läsa och koncentrera sig i 8 timmar är inte riktigt att tänka på. Dock hade det säkert blivit mer gjort om man satt i skolan eller på bibblan och läste. Fast.. att cykla iväg i detta vädret känns sådär kul... 

Har börjat få lite panik inför utvecklingsarbetet vi ska skriva denna terminen. Just idag känns det bara crap och bajs. Ingenting verkar intressant längre. Har varit diskussioner om att oavsett ämne så blir man ju väldigt intresserad när man håller på med det, och ja, det är ju sant.. Men samtidigt måste man ju börja tänka på livet efter skolan och jag jag vet inte.. Kanske vara lite självisk och välja nått som man tycker verkar vara en total utmaning. 

På nått sätt känns det som om jag saknar utmaningar för tillfället... Och det blir faktiskt tråkigt i längden... Men, måndagar är jobbiga. tillbaka till verkligheten efter underbara helger med älsklingen. Blir lätt stressad och uttråkad och allmänt sur då. Och pms gör det inte lättare. 

Men allt det där med att hitta ämne som alla i gruppen tycker är intressant och vill skriva om är fruktansvärt svårt. Och det känns nästan som om det blir svårare och svårare... Visserligen brukar ju allting lösa sig till det bästa, men ändå. Onödig stress egentligen att behöva fundera på det en massa samtidigt som man har en massa annat att göra och lösa. Sen känns det på nått sätt jobbigt att jag kanske inte får skriva om nått jätteintressant om jag inte hittar nån att skriva med. Och det är pissigt. Riktigt pissigt. Än värre är det nog iofs att skriva ett arbete med en grupp eller en person som man inte alls går ihop med. Som tur är har jag hittills inte behövt göra det på högskolan iallafall...

Ja.. skolan är en stor issue idag. Jobbet är en lite mindre issue. Funderar dock på att man kanske skulle vidga sina vyer lite, men det är ju skitsvårt att få ett annat jobb. Slog mig idag när jag var hos anneli att i juni står jag helt utan inkomst och sysselsättning om jag inte fortsätter plugga, får ett jobb eller får ett sommarjobb.. Och det suger hästballe. Som tur är har jag ju en del sparpengar, så skulle allt skita sig så klarar jag mig i nårra månader ändå. Men hur kul är det att ta av alla sparpengar som jag egentligen vill använda till resa, hus eller nån annan investering. 

Överlag är framtiden en jättestor issue för mig just nu. Jag har inte en aning om hur mitt liv ser ut om 3 månader. Fram till jul vet jag ju att jag kommer bo här, plugga och förhoppningsvis jobba lite iallafall. Men efter nyår har jag inte en aning. Jag kommer fortfarande bo här förmodligen, och plugga.. men med mycket annat känns det väldigt osäkert just nu. Och fram efter sommaren ska vi inte tala om. Vart i världen befinner jag mig då? Hur ska jag försörja mig? Min absoluta worst fear är att jag sitter arbetslös, utan inkomst, singel och inte nån förmåga att göra nått av mitt liv, efter nästa termin. 

Dock hoppas jag verkligen inte att risken att jag ska bli singel igen är särskilt stor. Det vore fan orättvist.

jaa.. jag tror egentligen att jag hade kunnat tjata om olika scenarion och worst case och hur jag ska göra om det och det händer. Men jag får väl egentligen bara släppa kontrollen lite och se vart det leder. 

För ett år sen trodde jag knappast att jag skulle ha egen lägenhet, världens bästa pojkvän, ett jobb där jag kan jobba hur mkt/lite jag vill samt att jag skulle ha så underbara vänner som jag har just nu. Inte så att jag satt hemma hos mamma och trodde allt skulle gå åt helvete, men jag vågade inte riktigt släppa taget om det jag hade. Och såhär i efterhand kan jag ju faktiskt tala om att jag inte ångrar mig ett dugg. Ångrar snarare att jag inte gjorde nått åt situationen tidigare, men så är det väl alltid...

Överlag kan man nog sammanfatta det med att jag trivs sjukt bra med mitt liv som det är nu, om man bortser från en detalj... Min älskling bor i ett annat land, och vi kan som mest träffas på helgerna och kan knappt prata i telefon eftersom det är för dyrt. Det är sjukt jobbigt de dagar man inte är på topp och vill ha lite peppning, eller de dagarna man bara är sådär lite extra kär och bara vill vakna brevid honom och titta in i hans vackra blåa ögon. 

Dock vet jag egentligen inte om ett annat format av förhållande hade funkat just nu. Även om jag lider av avståndet och hatar det, så tycker jag att det är väldigt skönt och har nånting att längta till. För att längta efter nått eller någon, det är nog jävligt viktigt.