"Spelar inte längre någon roll, jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll. Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd. En sista gnista hopp var att synas att bli sedd. Jag glömmer bort att andras, för sex musik och våld var det vackraste som hänt mig sen själen min blev såld. Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll, men jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll."

Egentligen vet jag inte varför jag är så ledsen. Inte riktigt likt mig. Visst är jag stundtals en tragisk person, och det vet de personerna som står mig närmast.. De kan även se det...  Men jag har ingen koll längre. Och tyvärr vet jag allt för väl åt vilket håll detta kommer leda. 

Jag mår bra. Mycket bättre än vad jag borde. Men mit gift är ångesten. Tragisk man är egentligen, men jag tror att anledningen till att jag krånglar till det så jävligt för mig är att jag mår så jävla bra när jag mår dåligt. Men jag ska banne mig inte sjunka så lågt att jag fysiskt skadar mig. Det är idiotiskt.

(vet inte varför jag ens skriver detta i ett publikt forum. jag måtte vara galen, men whatever. Couldnt care less)

Jag tror jag gråter för en massa orsaker idag... Ångest inför sommarjobbet, min vän som försvann, skolan som är så tråkig och jobbig, hela grejjen med Tobbe, ekonomin, att jag känner mig allmänt bortglömd och ensam och sist men inte minst gråter jag nog för allt tragiskt som händer runt omkring mig. Jag är så fruktansvärt ledsen, och jag vet att det är galet, men det känns som om allting är mitt fel.

Tillråga på allt är jag även hungrig och kissnödig. Jävla skitliv.

"Allt är inte bajs som glimmar." - tRisse (will never forgett you! <3)