Det känns som om jag har ungefär hela världen emot mig hela tiden. Ibland är det sjukt jobbigt, men det som inte dödar härdar. Detta året har jag stått ut med en jävla massa skit... Inbrott, kompisar som uppenbarligen inte är kompisar, känslor som krossas, hjärnskakning och sist men verkligen inte minst att en kompis har försvunnit. Det börjar sjunka in nu, men jag är för luddig i huvudet för att kunna tänka konkret på det..

Idag känns iallafall allting mycket bättre. Ser fram emot att bädda sängen, sätta iordning alla kuddarna i soffan (vilken idiot är det som flyttar på dom?!), och sen faktiskt börja plugga. Har fattat upplägget av delkursen nu, och det var fan på tiden med tanke på att det bara är 1 föreläsning kvar. JAg är sjukt seg...

Det känns lite som att alla tankar jag tänker har jag redan tänkt en gång. Och det gäller allt. Jag längtar verkligen till hösten så man kommer tillbaka till sociologin (eller iallafall lite) och får tänka på riktigt. Folk i min kurs (arbetsvetenskap) tror nog att jag är smått efterbliven, men egentligen är det jag som är smart. De kan inte sociologi och har ingen aning (knappt) vem Durkheim eller Weber var. När jag då på ett seminarie eller en diskussion hänvisar till dom, så se de ut som levande frågetecken. Får mig att känna mig jättedum, fastän jag är så himelens smart. :( 

Men jag bryr mig egentligen inte om det, inte om dom iallafall. Jag älskar min sociologi, och hoppas på att vinna pengar på triss (50.000 i månaden i 25 år, låter lagom) så jag kan plugga hela livet och kanske bli professor eller nått. Hade varit coolt som fan! :D

Well.. dags för frukost. bacon och ägg. Smaskens! :D

Hörs senare!