Det är vid sådanahär tidpunkter som man ångrar att man inte sa vad man tyckte om personen. Det är nu som man skäms för man tog allting förgivet. Det är nu man gråter för att man har förlorat en person som betydde mycket för en. Det är nu man helt tappar tilltron till rättvisan i livet.

Man kan nog säga att hon var en förebild, iallafall när man tänker tillbaka på det. Galen, vild, alltid glad, rolig, tempramentsfull och helt crazy. Men nu finns hon inte mer. Det är helt sjukt. Det går inte att beskriva... 

Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen av att en person jag inte har träffat de senaste åren (ca 5-6) försvann. Men det blev jag...

Fruktansvärt ledsen....

Känns chockartat och en stor del hopplöst. Ilska över att hon som ändå var "mitt i livet" försvann... Ilska över hur nått sånthär kunde hända.. Och sorg över vad världen och vi som är efterlämnade kommer sakna henne. 

Färgglad och sprallig är 2 ord som nog sätter pricken över i:et.. Iallafall i mina ögon. Är ledsen över att hon aldrig fick veta att hon var jävligt cool, och förmodligen min idol när jag var sådär 10-11 år... Tyvärr inte mycket att göra mer än att minnas allt det fina. Men det är oxå det som gör mig så ledsen. 

Levnadsglada och spralliga människor ska inte dö. Så är det bara..

Men jag hoppas hon får det bra i himlen.. För det är där hon passar. I himlen och dricka shrewdrivers och snacka skånska. Det är min bild iallafall.

Hoppas alla änglarna tar väl hand om henne... 

Finns så mkt att säga, men för mycket tårar som skymmer sikten. Jag orkar inte mer för tillfället.. kanske senare när det har sjunkit in... 

Hej!