Det är inte ofta jag blir mållös. Det är inte ofta som det känns som om man går utanför sin egna kropp och bara tittar och förfäras. Det är inte ofta som det känns som om hela själen försvinner och man blir helt tom inuti. Det är inte ofta som man undra hur i hela friden allting ska gå nu... 

Dock har det hänt nu... (spoliervarning utfäras!!!)

Och det är minsann inte första gången något sånthär händer heller. Och det är lika hemskt, förfärande, läskigt, fruktansvärt, ofattbart och helt enkelt obegripligt varje gång. 

Först var det Carrie Bradshaw som blev lämnad precis innan bröllopet med Mr. Big. Scenen där hon springer ut ur sin limmo och slänger den vita rosbuketten över honom är fruktansvärd. Hur kunde han? Hur kunde hon bli så lurad? Varför varför varför?? Jag har sett scenen ett antal gånger, och jag börjar gråta lika mycket varje gång. Finns inget så hemskt som att se Charlotte York Goldenblatt's min när hon kramar Carrie på väg in i bilen igen. Och det finns ingenting så epokavslutande som i den sista fallande rosen som Big puttar ner från sätet ner i gatan...

Sen var det Allison Dubois som hade en dröm om att hon skulle få en hjärntumör, men om hon opererade den så skulle hennes syner och drömmar försvinna. Hon vägrade operera sig eftersom hon var på jakt efter en mördare, vilket till slut gjorde att hon fick en stroke. En stroke och en bortopererad tumör. Chansen att hon skulle överleva var nästan noll. Och hennes stackars barn, och hennes stackars stackars man... När hon ligger där i sängen, i koma, och ingen vet om hon någonsin ska vakna igen... Så ofattbart hemskt. Vad händer? Blir hon bättre? Varför blev det såhär??

Och sist men nog mest tragiskt hände idag (inatt). I Dexter. Något som är så ofattbart och tragiskt och helt obeskrivligt fruktansvärt att det inte knappt går att få in i skallen... Trinity tog Rita.. No mercy... Hur ska det bli nu? Hade det kunnat undvikas? Hur faan ska Dexter överleva? Hur ska barnen överleva? Det får inte vara sant, lixom... Älskade, älskade... Om det bara hade gått utan en sån händelse.. om det bara hade gått... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har starka funderingar på att lägga ner bloggen. Har ingenting att skriva längre... Det som jag behöver få ur mig snackar jag med min underbara sambo om, och resten.. jaa.. det är väl lite skitsamma egentligen. Och ärligt talat, vem vill läsa om ...

Träningsvärken sen första ridpasset för året sitter i. Jag är tokspänd inför redovisningen imorron, fastän jag kanske inte alls egentligen behöver... Jag är förbannat less på mina grannar som alltid är uppe snortidigt på morronen och för oväsen. Jag ...

Måndag igen och årets första ridpass är avklarat. Dock märks det ju rätt tydligt att man inte är så vältränad längre. men de ska vi snart råda bot på. :D Det jobbigaste med dagens ridpass var att jag inte har den fysiska styrkan att rida ordentligt l...

För alla som inte visste det så är det snö ute. Dock fattar jag inte alls hur man eventuellt hade kunnat missa det, men ändå... Det är helt sjukt hur mkt snö det är. Såhär mycket har det nog inte varit på flera år. Inte såhär års och verkligen inte s...

    Mark Bellison lever i en värld, precis lik den värld vi lever i, skillnaden är dock att ingen kan ljuga. Mark jobbar som manusskrivare/historienedskrivare på ett filmbolag som gör utbildande filmer (min översättning, på engelska: lecturing film...