Ibland orkar man inte längre. Igår var en sådan dag. Jag orkar inte och vill inte mera. Ingens fel egentligen, jag har bara fått nog av all skit och alla måsten och att jag ska ha allt ansvar.

Ibland måste man dra en gräns. Det gör jag nu. Att det sen påverkar den jag har levt med sen över ett år tillbaka såhär mycket kan jag tyvärr inte hjälpa. Jag kan egentligen bara beklaga att det har blivit såhär och kommit till denna punkten. 

Men jag orkar inte vara ledsen och frustrerad över det här länge. Jag orkar inte fälla en tårjävel till. Jag vill aldrig mer höra att jag är dum i huvudet eller få luren slängd i örat.

Tyvärr räcker inte alltid de bra sidorna hos en person. Mycket kan man stå ut med för den man älskar, men inte allt.

Efter dagen på sjukhus, utan mat, med en jävla massa spring mellan akuten och röntgen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har ingen kontakt med mina känslor och känner mig helt tom. Jag borde kanske bli mer berörd av att se någon ha så ont som Tobbe har och har haft idag. Men det känns nästan inte som om jag bryr mig. Det minsta jag kunde göra för honom var att stanna, och de tyckte jag att jag var skyldig att göra. Kanske jag inte är, men det kändes så..

Borde käka, och borde sova.. men frågan är om jag ens kan.. Känner mig som en Zombie och orkar ingenting. detta är ett rent jävla helvete. och det känns som om allting är mitt fel.

Over and out.