Jag är maniskt rädd för spindlar. Och jag har varit det typ så länge jag kan minnas. Småkryp generellt, men speciellt spindlar. 

När jag var liten fanns det alltid en massa spindlar hemma hos oss, fast utanför fönstrena. Dock var man mer eller mindre tvungen att gå förbi spindlarna flera gånger varje dag, speciellt när man skulle upp eller ner för trappan. Som tur var hade vi ingen källare, för då hade jag nog ärligt talat inte överlevt. 

Iallafall var det inte direkt några små spindar som fanns där. Stora feta spindlar, korsspindlar, långbenta jävlar, små jävlar, och andra äckliga. 

Dock var det inget större problem egentligen... Jag visste att dom fanns, och att dom var fruktansvärt hysteriskt äckliga och jag behövde aldrig beblanda mig med dom.

Problemen började bli värre när jag började prenumerera på Illustrerad Vetenskap och den tidningen har ju en förkärlek till att förstora upp bilder på jätteäckliga insekter så man ser precis alla huggtänder, 58 ögon och 320 giftiga spröt. Även när jag var liten har jag aldrig kunnat ta på en bild med en äcklig insekt på, jag har inte nån aning om varför, men så är det. Dock blev rädslan värre för att efter en specifik bild på en tarantel i Illustrerad Vetenskap, där man såg alla 6-10 ögonen fick jag totalt frispel. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått sån otrolig panik. Tänk er dom där klippen på människor som blir asrädda för sånna där skrämsel-klipp med flickan från exorsisten och ett skrik. Den reaktionen x 10. MINST! Gallskrik, det känns som att hjärtat stannar och det blixtrar till i hela kroppen. Tårarna sprutar och jag blir så hysteriskt ledsen att det inte går att beskriva. Total chock. 

På grund av min rädsla för att bli rädd för sånt här igen, att få sån panikångest, så fick jag min dåvarande pojkvän att bläddra igenom tidningen åt mig först och sätta gem eller tejpa dom siderna jag inte kunde titta på. Till slut blev detta för löjligt, och jag sa upp min prenumeration. 

Dock var jag fortfarande rädd för spindlar, såg jag en på riktigt höll jag på att dö och såg jag en på tv fick jag allmän panik. 

Men nånstans så insåg jag ju hur otroligt löjligt hela alltet var, och försökte tänka lite rationellt om jag stötte på en spindel. Efter mitt första riktiga sommarjobb, där spindlar var vardagsmat, utvecklade jag en strategi. Jag tillåter mig att få panik, men jag vet ju oxå att jag måste ta itu med problemet själv och alltså är det ingen idé med panik. Spindlarna dödades med hjälp av toalettrengöringsmedel och sen blev de mosade av sopschyfflen. Piece of cake. Dock finns ju rädslan kvar. Jag tittar och spanar efter alla möjliga spindlar på alla möjliga ställen. Vilket egentligen är jättekorkat, men det är som att jag måste ha koll på dom först, för att jag ska ha övertaget. Hatar att bli överraskad. 

Idag har jag nått nånslags mellanväg mellan allt som har varit med spindlar. Jag tvingar mig själv att titta om det kommer en spindel på tv, för jag vet att det är inte farligt, och att det nog är bra för mig att se på dom. Ta ner det till en nivå som är hanterlig, typ. Småspindlar i lägenheten har jag dödat flera stycken, till och med med hushållspapper som jag tycker är SÅ äckligt. Men problemet kvarstår: jag är sinnessjukt rädd för spindlar. På uteplatsen finns en massa, men de är långbenar och inte så hysteriskt äckliga. I förrådet däremot finns det massor av spindlar. 

Härromveckan skulle jag hämta nått och såg en jättespindel sitta på golvet. Tänkte att jag skiter i den, låtsas som att den inte finns och gör mitt. Och det var nog så svårt. Idag, efter att ha letat mod hur länge som helst, skulle jag gå in och hämta ett pussel i förrådet. Öppnar dörren försiktigt, tänder lampan snabbt som fan. Kollar från vänster till höger på golvet så att det inte sitter nån där vid trösklen, scannar sen av resten av rummen och inser nöjt att Jättespindel är borta... Öppnar mitt förråd, spanar efter spindlar, hittar en spindel på en låda jag nog hade behövt öppna, bankar på lådan för att idiotspindeln ska akta sig vilket den inte gör, ger upp, norpar pusselkartongen och går ut ur förrådet. Håller på kortsidan av kartongen, medans jag försöker låsa hänglåset. Inser att pusselbitar trillar ut, rätar upp lådan, men på vägen trillar ca 10 till ut. tänker att jag ska plocka upp dom MEN DÅ!!! Jättespindeln ligger på golvet, precis 3 cm från en pusselbit. Död visserligen, men få fruktansvärt jätteäcklig som den bara kan bli. Får totalpanik. hjärtat bultar, adrenalinet kickar in, jag förbereder mig på att kämpa eller fly. bestämmer mig för att kämpa och tar ett djupt andetag och kickar till äcklet med skon. den åker iväg. FUll med panik och ångest låser jag hänglåset och plockar upp bitarna. snabbar mig ut ur förrådet och slänger igen dörren. Inser att folk nog hade skrattat ihjäl sig om de hade sett mig. Går in i lägenheten och slänger pusslet på sängen. Sätter mig i soffan och är helt skakis av upplevelsen. Det kryper i hela kroppen och det känns som om det finns spindlar överrallt. 

Jag har nu insett att detta är ett fruktansvärt stort problem för mig. Jag har ingenting emot att folk skrattar åt min fobi, för jag vet att det är så irrationellt som nått bara kan bli. Men jag behöver seriös hjälp. Vart hittar man det? Tills dess får jag skaffa mig sällskap som gärna dödar spindlarna, men att spola ner dom i toaletten gör man inte. Då kanske det bubblar upp igen. UUHH!!

Ibland är saker riktigt svåra att förklara. Hur man än vränger och vrider på ord kan man aldrig formulera sig. Hur mycket man än försöker så skiter det sig likförbannat. Vem har man att skylla på då? sitt eget ordförråd eller uppfinnaren av språket? 

Jag har inga ord längre. Dom försvann allihopa under den senaste timmen. Och de orden jag har vet jag inte ens vad de betyder längre. 

Jag orkar inte bry mig om att formulera mig mer, för det spelar ju ingen roll. Budskapet går inte fram, och jag orkar inte stå och banka på en stängd dörr längre.

Må det bära eller brista, men jag vet inte längre..

Orden är helt slut, men känslan finns kvar. Har bara inte en aning om hur fan jag ska fortsätta. Jag vet vad jag vill, men vägen dit består av ord som jag inte har hört än. Ord som jag än så länge bara har drömt om.  Formuleringar som inte existerar i den riktiga världen...

Visst ser det ofantligt smarrigt ut med tigerkaka? :D Och den är gudomligt god! 

Och visst är jag hysteriskt duktig som lyckas få med en anka på en bild innehållandes tigerkaka? My god! :D

Nu ska iallafall kakan ätas upp, och om jag inte får hjälp kommer jag äta allting själv. Mums! :D

Puss puss

Idag är det otursdagen. Fredagen den 13:e. Idag blir man mördad, spårlöst försvunnen, hemmet brinner upp, datorn krashar, bilen får punka och när man väl har lagat det så krockar man. Gröna vågen händer inte idag och inte fan vinner man på triss heller... Eller...?

Nja.. inte direkt. Skulle det hända så skyll inte på att det är fredagen den 13:e idag. Allting som händer idag skulle lika gärna kunnat hända vilken annan fredag som helst. 

Uppkomsten till att fredagen den 13:e anses som en otursdag är oklar. Enligt wikipedia (relativt tillförlitlig) kan det vara för att jesus hade 12 lärjungar och blev förådd av Judas som var den 13:e vid bordet. Eller så kan det bero på (hör och häpna, nästan samma sak!) att, i den nordiska mytologin, Loke var den 13:e gästen i ett gästabud och lurade Hölder att skjuta Balder. Självklart kan det även bero på en mängd andra saker... 

Enligt statistik från räddningsverket, mätt mellan 1996-2007, råder det ingen större skillnad på olyckstillbud fredagen den 13:e jämfört med en vanlig fredag eller en annan dag. I vissa fall har även insatser minskat på fredagen den 13:e. 

Det roliga är ju då att flera, flera hotell i världen inte har våning 13 i sina byggnader, rad 13 och plats 13 är ofta borttagen i de flesta flygplan... 

Det finns även personer i världen som lider av fobi för fredagen den 13:e. Detta kallas för Triskaidekafobi (grekiska ursprungsord). 

Jag tycker att fredagen den 13:e är lite som julafton. Det råder en lite förbjuden stämning på nått sätt, och man har förväntningar på att nått ska hända. Jag brukar alltid köpa trisslotter på denna dagen, och jag brukar ofta vinna faktiskt. Och om bilen startar idag, så är det nog ett tecken. ;)

Live long and prosper!

Jag är så satans trött att jag håller på att dö. Jag har inte varit människa på hela helgen och inte igår och idag heller. Sover gör jag visserligen, men inte många timmar och inte speciellt gott. Natten till lördag så kunde jag helt enkelt inte sova, även om jag var trött som ett cp. Natten till söndag kunde jag sova, men det blev inte så mycket sovande, om man säger så.. hehe! I söndags åkte Razz hem, och då tänkte jag att det skulle bli bättre. Inte då. Natten till igår hade jag vänt på dygnet, så det blev helt åt helvete, och idag vaknade jag snortidigt av drömmar, sms och en jävla lövblås! 

Tack vare google har jag iallafall ställt en diagnos på mig själv om varför jag är trött, för jag lider inte av sömnbrist egentligen. Sover mellan 6 och 9 timmar per natt, men kan vara precis lika trött när jag har sovit 6 timmar som 12 timmar. Alltså är det nått annat som orsakar min trötthet. Min första tanke var järnbrist, och eftersom min bästa vän är google så fann jag svaret. Och ja, jag borde ha järnbrist. Om jag inte har det så är det nog cancer, aids, hiv eller baconfeber. :P Men med tanke på att min mens är helt uppåt väggarna (figure of speak, inte på riktigt dummer!) så vore det ofantligt underligt om jag INTE hade järnbrist. (Kanske hjärnbrist oxå, vem vet..) Så det blir väl att ringa vårdcentralen och boka tid för ett test... Förhoppningsvis skickar de inte mig vidare till barnmorskemott. Då dör jag. Men för att få ordning på skiten kanske lösningen är p-piller nårra månader... Visserligen med risk för bröstcancer, men just nu känns det som om det är värt det... Så trött på det är jag.

Nu ska jag snart åka iväg och handla, och sen blir det diska, laga mat, plocka iordning kläder, grejja lite inför skolan imorron och kolla på Dexter, House och Big bang theory.

Hej hopp, gummisnopp

Efter att ha tittat på en dokumentär angående ifall det "går" att uppfostra en pojke som flicka blev jag inspirerad till att skriva nått om det. Dokumentären handlar om ett tvillingpar, pojkar, som ska omskäras. Dessvärre går det snett med ena pojken och mer eller mindre hela könsorganet blev borttaget. Föräldrarna som inte hade en aning om vad de nu skulle göra fick, när pojken var 2 år gammal, rådet att uppfostra honom som en flicka och göra en operation som tog bort testiklarna. So far so good. Experimentet leddes av J.Money (http://en.wikipedia.org/wiki/John_Money) som ansåg att könet skapades av miljön och inte arvet (i korta drag). Till saken hör att detta hände på 60-talet när sån här forskning var ny och revolutionerande. Money menade på att barn är "könlösa" tills dess att de är ca 2 år gamla, och därefter börjar de identifiera sig med sitt kön. Flickor är si, pojkar är så - jag är flicka därför gör jag si och inte så som pojkar etc. På grund av denna teorin fick alltså föräldrarna rådet av Money att uppfostra pojken som en flicka, och samtidigt fanns det en "kontrollperson" i form av en andra tvillingen som fortfarande var en son.

I korta drag kan man sammanfatta hela experimentet, som det ju faktiskt var, som totalt misslyckat. Flickan, som egentligen var en pojke, var maskulin och betedde sig inte som det förväntades av pojkar. Oavsett hur mycket mamman klädde flickan i klänningar, köpte dockor och bakade med henne så tyckte hon fortfarande att brorsans leksaker var roligare och lekte hellre med dem. Det hela kulminerade när barnen var 13 år gamla och det var i sista stund för flickan att få sitt kön korrigerat genom plastikkirurgi för att kunna bli en kvinna i sitt vuxna liv. Flickan vägrade och hotade med självmord. Föräldrarna fick inse sig besegrade och talade om för tvillingarna hur det egentligen låg till, nått som hade varit en hemlighet för alla. Flickan blev genast en pojke och mådde mycket bättre med det.

Tyvärr utvecklade brodern psykisk sjukdom som kopplas till chocken om att systern var en bror och tog livet av sig. Även flickan, som var en pojke, tog livet av sig senare dels på grund av att han kände sig som en otillräcklig man till sin fru. 

Vad kan man då få ut av detta? Är det totalt omöjligt att miljö har någonting med könsroller att göra? Bestämmer arvet och biologin allting? Jag vägrar tro det! 

Från det att man föds blir man kategoriserad utifrån vissa premisser, vanligtvis kön, hudfärg etc. Den första frågan nyblivna föräldrar får är vilket kön barn har och om en vuxen blir placerad i ett rum med en bebis den inte vet könet på så tar det cirka 2 sekunder innan den vuxna tittar efter om det är en pojke eller en flicka. Könet bestämmer helt hur man bemöter individen. Barn är inte dumma (de flesta iallafall) och de blir insocialiserade från första dagen utifrån deras kön. En pojke är stor, stark, har mycket vilja och talas till som att han är kung. En flicka är söt, ömtålig, vek och det påtalas litenhet och utsatthet. Detta är inte mina åsikter utan den generella bilden vuxna har på bebisar och barn, vilket har framkommit i mycket forskning. 

Jag menar att man visst säkert kan uppfostra en pojke till en flicka och tvärtom, bara man gör det från dag ett. Socialisering är det absolut viktigaste, det bestämmer precis allting. Däremot så kan en människa som börjat insocialiseras till pojke inte ändras på. Grunden är redan lagd. Inte för att på något sätt försöka bortförklara det fruktansvärda traumat det måste vara för en flicka att veta att hon inte alls är en flicka, men att vänta 2 år med att få flickan att bli en flicka är en omöjlighet. Grunden till mitt antagande är Mowgli - pojken som växte upp med vargar och blev en varg. Visserligen överlevde han inte speciellt länge i det mänskliga samhället, men det visar bara att miljön visst spelar stor roll!

Problemet med att byta kön på barn (inget jag rekommenderar) är alla hormoner som produceras i puberteten. Detta är knappast någonting miljön kan rå på. Men det är ju en helt annan historia.

Kort sagt så står jag helt fullt fast vid min åsikt, som jag har haft sen psykologi A på gymnasiet (inget att skryta med kanske, men MVG:et var välförtjänat), att miljön spelar riktigt stor roll. Arvet finns alltid i bakgrunden, men miljön avgör vad individen gör med sig själv!

Over and out!

De 2 senaste dagarna har jag haft över 400 besökare på min blogg. Allt för att folk är så förbannat nyfikna på vem den "folkkära artisten" var... På grund av att man idag kan få reda på exakt vem som gjorde var och när i och med det enorma informationssamhälle vi idag lever i kan man börja fundera på hur lönt det är att "skydda" folk som misstänks har begått brott. Det tog inte många timmar innan min källa hade kommit fram till att det var Thomas DiLeva som det handlade om i fallet med kvinnomisshandel. Och det tog inte heller många timmar för källan att gissa sig fram till att den "världsstjärna" som våldtagit en barnflicka var Tito Beltran. Det var inte heller speciellt svårgissat att det var Papa Dee som var "skyldig" till att ha misshandlat sin fru. 

I Sverige är man ju enligt lagen oskyldig tills dess att motsatsen har bevisats. Dock funkar det ju inte riktigt så i praktiken. Så fort "allmänheten" får reda på att nått har hänt så vill man ha reda på vem som var skyldig. Tack vare alla allmänna handlingar som finns är det inte heller speciellt svårt att få reda på vem som har gjort vad mot vem och när. Frågan är om systemet som finns nu är speciellt bra. Råder det rättssäkerhet i Sverige? Tveksamt... Med tanke på alla förmodade jävssituationer som det har talats om den senaste tiden i bland annat piratebay-rättegången så kan man ju kanske koppla ihop 2 och 2 även i andra fall. Oavsett hur laglydig man är så tror jag inte man är lika benägen att döma en känd person som en okänd. Sen att nämndemännen sitter och sover är ju en annan historia...

Jag, personligen, är för att pedofiler och våldtäksmän hängs ut i media. Dock måste gränser dras om det råder nån som helst tveksamhet om ifall den dömdes familj kan råka illa ut. Tänker framförallt på Haga-mannen... Inte speciellt kul för hans barn och fru. 

Men som sagt. Idag kan vilken idiot som helst lista ut vem som ligger bakom brott genom en snabb googling. Jag slår vad om att min källa nånstans vet precis vilka som ligger bakom tex helikopter-rånet. Det handlar bara om att vara lite smart och lägga ihop 2 och 2... 

Summa sumarum ville jag nog bara undra varför man ens bryr sig om att skydda kändisar som är på fel sida lagen. Oavsett om de döms eller inte så är de dömda i allmänhetens ögon, för sanningen kommer ALLTID fram. Och som det sägs: all PR är bra PR? 

Live long and prosper, och våldta inte någon om du är känd. Då kommer jag skjuta dig med vapen.. och kebab...

Uppgifter har framkommit att Thomas di Leva har misshandlat sin flickvän, Zinat Pirzadeh. Står bland annat om fallet på expressens hemsida, men där är DiLeva benämnd som "folkkär" artist.

Jag tycker det är helt hemskt att en "mysgubbe" som DiLeva inte kan hålla sina aggressioner inom sig, och jag hoppas att kosmos straffar honom hårt om det visar sig att misshandeln är sann.

Tycker synd om Zinat oxå. Hon har varit med i "se upp för dårarna", På spåret, diverse stand up, och hon sommarpratade för nått år sen. Även om hon kan ge ett knasigt intryck så tycker jag hon är störtskön. Rolig och djup på samma gång.

Men som sagt. Visar det sig att han är skyldig (rättens sak att döma, men nu får de fan döma rätt!) så kan man ju verkligen börja undra hur samhället ser ut... Kvinnomisshandel är ingen trevlig sak... Vad ger det för signaler till oss "vanliga dödliga" om kändisar kan gå vidare utan det minsta straffet för sina gärningar? Tänker framför allt på Papa Dee...

Den som vill ha källa på att det är DiLeva som är den folkkära artisten kan skriva en kommentar.

Live long and prosper!