Har precis sett I love you, Beth Cooper. Den är väl som den nya generationens american pie-filmer, men förhoppningsvis utan 100 uppföljare.

Hayden Panettiere spelar rollen som Beth Cooper, en cheerleder på en high school. Hon är tillsammans med en av biffarna på skolan.

Paul Rust spelar Dennis Cooverman, tönten, som håller i ett avskedstal på examensdagen. Han har alltid varit kär i Beth Cooper och får råd av sin bästa (enda) vän (som är misstänkt gay) Rich att han ska tala om för hela skolan och Beth att han älskar henne under examenstalet. Detta gör han, och det blir till ett äventyr som får en att önska att man själv var med.

Många filmer jag ser tycker jag skulle klara sig bättre i tv-serie-format, men denna filmen är underhållande och fängslande hela tiden, ca 100 min. Och även om jag har sjukt svårt för Hayden Panettiere efter hennes hemska insatser i Heroes så stör faktiskt inte det. Fokus är för en gångs skull inte på henne, vilket lyfter hela filmen. 

Jag, som är sådär sjukt dålig på att känna igen skådespelare, tyckte att det var kul att det var så många "okända" ansikten med. Men med en snabb sökning på IMDB, så visar det sig att de flesta skådespelare har en lång meritlista (bland annat är Paul Rust med Inglorious Basterds). 

Filmen är ömse om rolig, pinsam och sorglig. Vissa scener tänker man att hur fick dom för sig denna idén att ungdomar gör såhär, men när man då tänker på sin egen högstadie/gymnasietid (vilket man nu väljer att relatera mest till) så känner man igen sig oerhört mycket. Roadtrips, alkohol i stora mängder, sexuella erfarenheter och totalt sjuka impulsiva idéer som man inte tvekar en sekund att genomföra. 

Jag hade riktigt roligt när jag tittade på filmen. Och jag skrattade högt ett flertal gånger, både i igenkänningshumor, men även för att man sympatiserade med karaktärerna och skrattade både med och åt dom.

Jag gillar filmer som är som denna, helt hysteriska men riktigt roliga. Filmens målgrupp är nog kanske högstadieungdomar men jag kan tänka mig att det nästan är roligare när man har lite distans till den tiden. Oavsett hur gammal man är kan man säkert tycka om filmen, men det är dock beroende på hur mycket teenage-sex, alkohol och slagsmål man tål att se utan att moralpaniken bryter ut.

 

skitfinkultur

21 oktober 2009 21:17

hey, inte klaga på hayden! visserligen känner jag mig snart gubbsjuk när jag drömmer om heroes-claire, men...men...äsch, du vet vad jag menar! ^^

http://skitfinkultur.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har starka funderingar på att lägga ner bloggen. Har ingenting att skriva längre... Det som jag behöver få ur mig snackar jag med min underbara sambo om, och resten.. jaa.. det är väl lite skitsamma egentligen. Och ärligt talat, vem vill läsa om ...

Träningsvärken sen första ridpasset för året sitter i. Jag är tokspänd inför redovisningen imorron, fastän jag kanske inte alls egentligen behöver... Jag är förbannat less på mina grannar som alltid är uppe snortidigt på morronen och för oväsen. Jag ...

Måndag igen och årets första ridpass är avklarat. Dock märks det ju rätt tydligt att man inte är så vältränad längre. men de ska vi snart råda bot på. :D Det jobbigaste med dagens ridpass var att jag inte har den fysiska styrkan att rida ordentligt l...

För alla som inte visste det så är det snö ute. Dock fattar jag inte alls hur man eventuellt hade kunnat missa det, men ändå... Det är helt sjukt hur mkt snö det är. Såhär mycket har det nog inte varit på flera år. Inte såhär års och verkligen inte s...

    Mark Bellison lever i en värld, precis lik den värld vi lever i, skillnaden är dock att ingen kan ljuga. Mark jobbar som manusskrivare/historienedskrivare på ett filmbolag som gör utbildande filmer (min översättning, på engelska: lecturing film...